Quiz Stockholms Kåseri

"Jag vill med denna sida slå ett slag för berättelsetraditionen, allt går inte alltid som man tänkt sig, men många traverklamp, kan bli en jättebra berättelse, så häng med på min resa genom livet och se det komiska i det dråpliga" 

Mycket nöje Hälsningar Per 

 

Kåseri kolmetoista, Flickan från tändsticksfabriken.

Jag har arbetat nästan hela 2014 i Sinebrychoff i Kerava, Finland och finnarna har för alltid en varm plats i mitt hjärta. Det är något med den finska själen, som tilltalar mig, de höga kindknotorna, den vemodiga blicken, och den finska lite uppåtpekande näsan är ljuv poesi och vackert konstverk i mina ögon.

Jag funderade dock hur det skulle gå när jag första morgonen i januari tog pendeln från centralstationen i Helsinki till den hårda lite karga förorten Kerava. Det var vinter och den finska vintern är inte att leka med, troligen en orsak till att det första man bygger på ett hus är bastun.

Det var skitkallt när jag nervös klev ombord på pendeltåget, jag betraktade min omgivning (som jag ofta gör) och fick plötsligt en känsla att jag var en karaktär i en Kaurismäki film, av någon outgrundlig anledning tänkte jag på filmen ”flickan från tändsticksfabriken”, som för övrigt på finska heter ”Tulitikkutehtaan tyttö”(tack google translate).

I tåget satt jag och dessa stenansikten med djupa blickar och påpälsade kroppar rustade inför ännu en vargavinter, ingen pratade ingen log, så jävla underbart på något vis.

När sedan biljettkonduktören uppenbarande sig i tåget, klädd i mintgrön väst, och en randig skjorta i samma färgnyans och en gräsligt ful slips, blev jag förälskad och var nu övertygade om att mitt liv blivit en finsk film. Jag förstod plötsligt att min bakgrund (invandrade släkt skogsfinnar på 1600-talet) hade satt djupare spår i mig än jag först förstått.

Jag förstod nu varför jag älskar finsk film och gråter när jag hör Kari Vepsä sjunga ”tää on sun maa”, vemodet går rätt in i mitt känsliga hjärta.

Finnarna behandlade mig sedan mycket bra, och jag har fått vänner för livet här i Öst och i mig kommer alltid bo ett litet mumintroll. Tack Finland, Rakastan sinua! 

 Kåseri 5: 1982, året då många i Sverige tackade gud extra för freden.

Jag måste bara berätta om Å, som gick från hängivet gruppbefäl med ambitioner, att bli FN soldat till att säga upp sig som gruppbefäl och ansökte om vapenfri tjänst.

Jag minns första dagen vi hade skåpvisitation på luckan, Å hade ju legat inne tre månader före oss vanliga dödliga och skulle agera föredöme, det gick väl så där.

Å hade en ljus rufsig kalufs och en fyllig mustasch, vilket var få 19 åringar på luckan förunnat, han hade dessutom hår på bröstet, hans värmländska gick inte att ta miste på.

Vi var som sagt uppställda vid våra skåp och sergeanten ropade upp saker, vi skulle plocka fram och visa upp, var sak skulle ha sin plats i skåpet. ”Spade” pep sergeanten, och alla grävde fram spaden (fyndigt) ur skåpet och höll upp den, alla utan Å, ”vart är den jäkeln”, mumlade Å som befann sig nästan hela han inne i skåpet. Visitationen gick vidare och mönstret fortsatte, ”Jag finner inte söckera”, ”vart har mössa blitt av”. I slutet nådde visationen sitt klimax, när Å även förlagt ”bössa”, den hittade han senare i vapenrummet.

Å var annars en vältränad och duktig soldat, men hade oturen att bli gruppbefäl för just grupp 2, där en omotiverad jag själv bland annat deltog, Lars från Rättvik, ”Dolle”, den ständigt Doleronknaprande grabben från Smedjebacken och några till stjärnor hjälpte inte till att höja moralen. Vi var för övrigt den enda gruppen på hela regementet som inte klarade den väl tillagna maxtiden på 3 mila marschen, så vi blev alla utan hedersnål. En av anledningarna till detta var Karlsson, som fick sitt första skoskav innan vi lämnat kaserngården, och sen envisades med att plocka av sig hela utrustningen vid varje rast, det tog evigheter att ta av sig allt och ännu längre tid att plocka på sig allt igen. Å resignerade sakta men säkert, och snart var han nere på en mycket låg nivå, nämligen våran.

 

Ju mer Å gav upp, ju mer tyckte jag om honom, han var så gränslöst rolig, när han sakta men säkert ”bröt ihop”, han började skriva dikter och prata om att han egentligen inte ville bära vapen, han blev en dagdrömmare och så skrattade han hela tiden, kunde inte längre ta order eller ta värnplikten på allvar.

Vi var på en vinterövning i Äppelbo , i vår uppgift som vaktsoldater för staben, ingick ett schemalagt vaktpass i en grop utanför tältet, först vakt en halvtimme, sen in och vara eldvakt vid den vedeldade kaminen lika länge, sen blev man avlöst av gropvakten, och fick väcka nästa stackare, som skulle ut i kylan, så rullade det på nätterna igenom.

En kylig natt när det var fullmåne, satt jag vid eldvakten och väntade på Å, som snart skulle komma in och avlösa mig. Plötsligt far tältduken upp och en roserasande löjtnant sticker in huvudet, ”Var i helvete är vaktposten”, gormade han. ”Det är Å, sa jag, han är väl i gropen”,” Nej gropen är tom skrek han ”. Jag följde med ut och konstaterade i månskenet att gropen var tom, så när som på en AK-4, som stod ensam och övergiven i gropen.

Vi började leta och snart såg jag Å:s ljusa kalluffs sticka upp från en bänk, som släpats fram till strandkanten, där Å syntest fastnat med blicken över den månbelyst islagda sjön. Han reagerade inte ens när löjtnanten och jag uppenbarades oss, ”Varför har….”. började löjtnanten, men blev snabbt avbruten av Å som hyschade honom med pekfingret framför sin mun och teaterviskade på sin värmlänska: ”Tyst löjtnanten , det går ett rådjur där ute på isen, det är så vackert,

Den natten blev jag och Å kompisar, jag var så glad att få med någon på min sida, och tyckte att hans sammanbrott, var enastående. Samma natt bara en stund efter att vi kommit in tältet och Å satt vid kaminen och jag själv precis somnat, vaknade jag och alla andra till av att hela tältet var rökfyllt, Å hade lyckats fått stopp i kaminen, genom att ha matat i för många vedträn och var skrattande i färd med att hamra ner ytterligare ett träd, ”jädra kamin”, skrattade han, ”vad blir det?”, alla var rosenrasade och kastade diverse saker på Å, som bara skrattade, alla lämnade tältet med sina liggunderlag, alla utan jag och Å, som båda skrattade hysteriskt, två dårar hade funnit varandra.

Kåseri 2: Patron ur

Jag var en usel värnpliktig 1982-83 i Skövde, på kalsongplockarkompaniet, som min käre kusin Lars kallade stället. Jag lyckade ställa till med det mesta, och ska nog tacka på både gud och några till att jag och några till överlevde

 

Jag gick in i det millitära utan engagemang, och vet egentligen inte varför, jag hade redan börjat jobba och såg upp till min gamle fotbollstränare, som var hängiven kommunist och hemma hos honom satt det valaffischer från VPK, nej till försvaret bland annat, kan det ha varit det kanske.

Nåväl, lumpen skulle man ju göra, och jag infann mig på kaserngården 11 oktober 1982, i högtalarna dånade tonerna av In the Army Now ,en låt skriven och framförd av den nederländska duon Bolland & Bolland, som kom ut just 1982.

 

Jag var troligen inte riktigt mogen, för jag kommer ihåg att min strategi var att fullfölja åtagandet, men under protest. Jag vill starkt avråda andra att göra det samma om ni ska handskas med vapen och andra farliga saker. Ta min berättelse som ett varnande exempel.

 

Vi hade övat ganska länge på hur man laddar, skjuter, gör patron ur och gör ren en Ak-4 , som är ett helautomatiskt eldhandvapen av typen automatkarbin som används inom Försvarsmakten. Vi var väl förberedda på detta, när vi första gången skulle praktisera vapnen med skarp ammunition på ett fält under en hel dag. Jag var som vanligt med men utan engagemang och intresse, skulle minsann visa dom. Mina kamrater var dock upphetsade och tyckte det var skitkul, förutom Lars, från Rättvik och ”Dolle”, från Smedjebacken, som sin vana trogen lyckats ordna sjukskrivning och inre tjänst, ”Dolle” förresten fick det namnet, för att han förbrukade mängder av Doleron , som var ett varumärke från AstraZeneca för ett analgetikum som användes vid måttliga till svåra smärttillstånd.

Nåväl, tillbaka till skjutfältet, vi låg på rad och skulle pricka varsin tavla, i änden av fältet. Jag kunde inte fokusera och vägrade delta i ”tävlingen”, jag avfyrade lika många skott, men gjorde allt för att missa eller träffa någon annans tavla, jag var sån det året.

När dagen var till ända och Fanjunkare ”Blekfet”, redovisat resultaten och meddelat alla att jag med en (1) träff av totalt 300, borde beakta att ammunition minsann inte var gratis.

Vi ställdes upp på en rad med bössornas pipor vinklade uppåt och handtaget i mellangärdet. ”Patron Ur”, skrek Fanjunkare ”Blekfet”. Jag drog reglaget bakåt och plockade ur magasinet, och tittade in i röret, som vi tränat på, visst tittade jag, men kanske tänkte på något annat.

Fanjunkare ”Blekfet” stod ett stycke framför gruppen och beordrade sedan blindavfyrning, från höger till vänster, fortfarande med bössorna i samma grepp. Jag stod i slutet, det började klickas från höger och allt var som det skulle. Så blev det min tur, och jag ryckte till lika mycket som alla andra när ett skarpt skott brann av och lämnade området rakt över huvudet på Fanjunkare ”Blekfet”, som blev om möjligt ännu blekare. Jag blev ärligt talat rädd, för detta gjorde jag inte med flit, men blev lättad när Fanjunkare ”Blekfet” inte låg död framför mig. ”Det var inte meningen, förlåt”, fick jag ur mig.

På kvällen kallades jag in till kompanichefen, och sa som det var att det var en olyckshändelse, vi måste ändå markera , sa kompanichefen och gav mig som straff att hugga ved den kvällen. Jag funderade när jag stod där med yxan på kvällen, vad straffet hade blivit om jag råkat sänka pipan vid skottet. Jag har i efterhand, när jag mognat, funderat över varför inte militären redan i detta läge, tog bössan ifrån mig och satte mig på inre tjänst.

Kåseri 4: ”Jag förstod att det skulle hända just dig något sånt”

Av någon underlig anledning genomförde jag min värnplikt, trots diverse vurpor på vägen. Det man minns bäst är det roliga, alla udda figurer, alla besök på Husaren, Bogrens och allt vad krogarna hette i Skövde. Jag minns också det som kanske inte var så roligt, men som jag tänkte i såna situationer, det här blir en bra historia att berätta när man kommer hem, här kommer en sån.

Det hade blivit dags för slutövning , och hela regementet transporterads i bilar till skogarna utanför Borås, vi som enda stridande förband, satt som vanligt på flaken under kapellen på lastbilarna. Det var vår och man såg ljuset i tunneln, några veckor till, sen skulle det för alltid vara slut på kalla nätter i vaktgropar , tält, kaminer, snuskburkar och allt annat elände.

Det var som sagt slutövning, och vi skulle genomföra något som kallades fria kriget, vi skulle få panga och skjuta hur mycket vi ville, och i skogarna skulle det också finnas andra regementen, fullt krig alltså. Jag var möjligen lite mer laddad än tidigare, och tänkte att ok, nu ska jag också vara med och leka, som dom andra. Vi hade dagarna till ära fri tillgång till ammunition, och jag hade fyllt mina båda patronväskor, till bredden.

Nu ska jag berätta om min final, där ett vapen spelar en huvudroll; Granatgevär m/48 (Grg m/48), Carl Gustaf, är ett rekylfritt pansarvärnsvapen konstruerat enligt bakblåsprincipen. Vapnet som har kaliber 8,4 cm är främst avsett för att bekämpa pansarfordon

 

Vi stod några stycken på en höjd, när en pansarvagn passerade nere på grusvägen, det var fria kriget och vi hade inga hjälmar eller annan skyddsutrustning, dagen till ära. Vissa hade också tagit bort hylsfångarpåsen på sina bössor, så den ven tomhylsor i luften.

När vi upptäckte pansarvagnen, blev Bylund och Johansson alldeles till sig av upphetsning , och for upp med granatgeväret (GRG) i stående, det normala var annars att avfyra vapnet liggande. När man avfyrar en GRG med ”lösa” skott, sprängs plastgranaten inne i vapnet och slungar ut heta plastbitar i en kaskad ur rörets bakre del, rekylen är kraftig, därför har han som laddar vapnet, uppgift att säga ”klart bakåt”, när det är klart bakåt.

Nu kom alltså pansarvagnen och skytten Johansson höll granatgeväret stående med vapnet över höger axel, Bylund laddade vapnet och tittade bakåt, ”klart bakåt”, skrek han, men då hade pansarvagnen ju kommit en bit längre på vägen, så då vred Johansson vapnet i en annan riktning, och där var det inte ”Klart bakåt”, där stod nämligen jag.

Jag själv såg åt ett annat håll, och fattade ingenting, när jag plötsligt slungade bakåt in i ett träd, det brände i ansiktet, när varma plastbitar, borrade in sig under skinnet. Jag fattade ingenting och reste mig sakta och omtumlad upp, då sköt Johansson en salva till, och jag satt åter mot trädet.

Allt blev plötsligt tyst och jag tittade upp och såg de andra stå och stirra på mig med chockad uppsyn, bloden droppade från ansiktet, och jag plockade febrilt bort plastbitarna, som brände, ingen satt i ögat, tack gud, men en satt precis bredvid i sidan på näsbenet.

Precis när vi stod där och försökte ta in vad som hänt, hoppade ett gäng från ett annat kompani fram ur buskarna och skrek ”Upp med händerna”, det var en som i en riktig dålig Åsa-Nisse film.

 

När fienden insett att jag inte var målad röd i ansiktet, utan läget var skarpt, leddes jag ner till vägen och en militärambulans kördes fram, ”Är det skarpt läge”, frågade malajen, som körde ambulansen. ”Ja vad fan tror du”, svarade jag.

Trots att läget som sagt var ”skarpt”, fattade malajen ett beslut, att mitt ärende, skulle bli en utmärkt övning för personalen, i sjukvårdstältet. Filmen övergick från Åsa-Nisse till MASH.

Vi möttes i tältöppningen av en repgubbe, med ett rött kors på armen, ”Är det skarpt?”, frågade också han,” ja” svarade malajen, ”Oh herregud”, sa repgubben.

På vägen fram till sjukvårdsbristen, lät min ”doktor” mig veta att jag var hans första ”skarpa” patient, och att han inte sysslat med sjukvård, sedan han själv var värnpliktig, jag svalde hårt och blundade, hann ändå tänka, det här blir en rolig historia sen, men just då var jag livrädd.

Till sin hjälp hade ”doktorn” två slöa malajer, som han beordrade att kolla blodtrycket på mig, en av malajerna fumlade på mig blodtrycksmätaren och den andra började pumpa, bandet slöts hårdare och hårdare och han pumpade på, armen lyfte från britsen, när ”doktorn”, såg och ingrep. ”För helvete pöjka, sluta pumpa”.

Mitt blodtryck var högt, konstigt vore annars, det var en nära döden upplevelse, inte själva skottet, utan att vistas i detta tält. ”Doktorn” var svettig i pannan, när han beordrade en av malajerna att hämta fram en spruta, och lite koksalt, detta skulle tydligen få ner blodtrycket. Jag blundade och bad till gud. Malajen kom fram med en sluten plastpåse, i den låg en kanyl, ”Doktorn” påminde mig igen att det var flera år sen han gjort detta, och jag tackade för upplysningen och svalde igen.

”Doktorns” händer darrade, när han försäkte få upp plastförslutningen. Till slut bet han av plasten, och sprutan ramlade ner på golvet, han tog upp den och preparerade den , för att sedan med en väldigt darrig hand försökte hitta en ven på min arm, att sticka i , nu var jag livrädd och beslutade mig för att blunda resten av ”operationen”. Då plötsligt brände det till i armen och ”Doktorn” skrek ”Jävlar”, mina ögon spärrades upp och jag såg en panikslagen ”Doktor”, rycka till i sprutan, som gick av på mitten och kvar i armen, långt från någon ven satt bara nålen och darrade.

Nålen rycktes ut och ”Doktorn” insåg sin begränsning och skrek till malajerna att köra till Borås lasarett.

Efter en ryckig färd anlände vi snart till Borås lasarett, och två sjuksystrar mötte upp vid akutinfarten. Där låg jag i bar överkropp, blodig i ansiktet, med en AK-4 på bröstet, och patronbältet fullt i ammunition. Sjuksyrrorna såg lätt oroliga ut, när jag som en sårad Rambo, visades upp. ”Den är väl inte laddad den där?”, sa den ena syrran och pekade på vapnet, ”Jo” , svarade jag. ”Då måste du nog ladda ur den”, föreslog hon.

Och där låg på rygg på en bår utanför Borås lasarett, och gjorde patron ur i bar överkropp, blodig och grann. Besöket avslutades med 3 stygn i halsen och hela nyllet fullt i kompresser och plåster.

När jag senare i detta skick anslöt till de övriga på kompaniet, stirrade alla på mig och en kille från Trollhättan, sa ”Jag förstod att det skulle hända just dig något sånt”

 

Kåseri 1: Kolingen ODD

Jag har alltid haft en förkärlek för kolingar, dessa udda ibland trasiga och luggslitna gubbar, som alltid gått sina egna vägar, även om just den vägen ofta lett till ett ganska kort liv.

Kolingar finns överallt, men det är på landsbygden eller i bruksorten, de oftast lever och frodas. Jag har länge velat skriva ner mina minnen av de kolingar jag mött, innan jag själv blir en koling, utan minne.

Nu använder jag detta forum, att leverera berättelserna, och serverar dom i lagom stora portioner, när andan faller på. Jag väljer att skriva och lägga ut det här, för från byrålådan hörs inga berättelser.

Man ska kanske inte försköna alkoholen och berätta om dess offer på detta sätt, tycker kanske många, men jag tycker att det lättar på trycket att prata om allt, här i livet, och en tragisk människa, blir bara mer tragisk om man inte kan se saken från en annan vinkel.

Odd var som många dessa kolingar, en genomgod människa, som valde att leva på ett annat sätt än de flesta andra, att leva efter normen var inte för honom. För mig kommer han alltid bli ihågkommen och den här berättelsen är en hyllning till Odd.

 

 

Odd var en gammal norsk sjöman, som hamnat på bruksorten och av ren barmhärtighet fått ett jobb på järnverket. Han hade besökt en hamn för mycket och de långa nätterna under däck bland likartade kolingar, hade satt sina spår. Jag var arbetskamrat med Odd, den sista tiden i hans aktiva period, och jag vet inte om han lever i dag, troligen inte.

Odd pratade med en norsk brytning, men hans norska var ifrån en annan tid och förstods inte ens av norrmännen. Odd hade egna uttryck och namn på i stort sett allt, och när man lärt sig hans språk, fick man snart förstå att han var enormt rolig, så där naturligt rolig.

Varje måndag var Odd en olycklig man utan livsglädje , med blekt ansikte och svettdroppar, som långsamt droppade från pannan, droppe för droppe av de 75 centilitrarna renat, som han tömt kvällen innan ensam hemma. Under såna dagar, var Odd livsfarlig för sig själv, när han smög fram mellan varma göt och skenande traverser med mäktiga kättingar, han led och gick runt och försökte vara osynlig, så dagen och pinan skulle blåsa över. På tisdagen var han på väg tillbaka och blev åter mer social, och pratsam.

Vi brukade äta i järnverkets personalmatsal, och dit var man tvingad att ringa in sin beställning varje dag före klockan 09:00 om man ville ha mat den dagen. Odd var livrädd för telefoner och använde gärna mig för detta ändamål, jag hade klivit ner på marken från travershytten en morgon och stod en bit bort, när jag såg Odd, lunka fram mot travershytten. Klockan var 08:55 och jag visste vad det handlade om, och höll mig osynlig och betraktade när Odd, tittade upp mot hytten och signalerade med en handrörelse att nu var det dags för mig att komma ner och beställa, när reaktionen uppifrån uteblev, upprepade han rörelsen och lade till några rop också, knäpptyst från hytten. Jag stod ju bakom honom. Odd härskade till och grävde fram sina fyrkantiga glasögon ur den blå skitiga overallens bröstficka, han höjde glasögonen mot hytten och ropade ”Ska du låne disse” , jag hade smugit mig fram bakom honom och svarade ”Ja jag kan låna dom”, han vände sig om och räckte över dom till mig innan han ryckte till och förstod det dråpliga.

 

På onsdagar var Odd i toppform, och levde upp som mest mellan arbetspassen i fikarummet, när han fick chans att berättade sina livshistorier, för den som orkade lyssna, jag orkade och tyckte det var mycket underhållande. Odd återberättade mycket, men som med en bra bok eller en bra film, höll hans berättelser att höras igen.

Odd berättade han efter sjön varit tvungen att fly från Norge till Danmark för att kronhjorten (skattmasen)var efter honom. En morgon knackade det på dörren i hemma hos Odd i Danmark, och där stod kronhjorten, ”Bor det någon Odd här?”, frågade kronhjorten. ”Ja, han bor der borte ”, svarade Odd och pekade på grannhuset. Kronhjorten tackade för upplysningen och stegade mot grannhuset, Odd rafsade åt sig det lilla han hade och smet i väg, för att aldrig återvända, och tog båten till Sverige.

 

Många av odds historier handlade om aktiviteter under bältet, och var långt från rumsrena, men sättet han levererade dem på, gjorde att man höll på att skratta ihjäl sig, hans namn på olika saker, var enastående, så som Torpedohöns (flatlus) och Möbel (manlig kroppsdel). Han berättade också att han visste varför "di svenske tanterna" åker till soliga länder, "di åkte dit för att de ville ha de där svartmuskiga med stor möbel med två flänsar på, som tar med hattfodret ut.”… helt fel i tiden i dag och manschauvinism, men han levererade med finess och var bara sån.

 

Han berättade också den där roliga historien om skogsarbetaren, som var rädd för att springa på björn, men fick tips från en kollega hur han skulle göra om ”bamse” kom, ”Du tar tag i möbeln på bamsen, sen dra du några drag, då blir han paralyserad, sen släpper du och springer allt vad du kan, utan att vända dig om”.

Med den vetskapen gick det bättre att jobba vidare gör honom, och så en dag hände det, han vände sig om där stod bamsen på bakbenen och brummade ursinning.

Skogsarbetaren kom ihåg rådet och reagerade med en reflex med handen runt bamses möbel, och drog några snabba drag, bamsen tystnade och sjönk ner i sittande. Skogsarbetaren släppte och sprang för glatta livet, han kunde dock inte låta bli att vända sig om efter ett stycke, och då ser han bamsen halvligga med skekande ben och ena armen sträckt med tassen i en vinkande rörelse, ” Kom tillbaka”

 

En förmiddag när Odd, varit ledig, sprang jag på honom på gatan hemma utanför banken, han såg tilltufsad ut och kunde knapp stå upp, full som en kastrull, med skrapsår i ansiktet, dessa kallade Odd, ”asfalts eksem”, han beklagade sig för mig att han blivit utslängd från närbutiken, ”Ta ikke livet så hårt”, hade han vräkt ur sig till handlaren som blivit ursinning, då Odd satt sig bland äggen inne i butiken.

Odd behövde min hjälp inne på banken, då han darrade så förskräckligt att inte kunde skriva under blanketten, som skulle ge honom pengar, jag följde med in bara för att styrka att Odd var Odd, banktjänstemannen skakade uppgivet på huvudet, men godkände mig som vittne. Jag tänker på dig ibland Odd, det fanns bara en av dig.

 

Kåseri 3: Kolingen Åke

Åke växte upp i bruksorten med pappa och två bröder, mamman hade tidigt lämnat familjen, och efter det figurerade inga kvinnor mer runt någon av de fyra. Alla fyra utvecklade tidigt en böjelse att ofta och gärna inta rusdrycker, de var dock styrda av Luther, och vek därför detta nöje endast till ledig tid, jobben på järnverket skulle skötas, ingen regel utan undantag och undantagen i detta fall var pappan, som tidigt fick pension och en av bröderna, som snart jobbade heltid med att syna botten i diverse buteljer.

 

Åke var en glad skit, som egentligen var som roligast när han var nykter, så här i efterhand, kan man tycka att han egentligen inte behövde alkohol, för han var som mest galen och slagfärdig när han var nykter. Varje gång någon gick förbi svarven, slängde han upp högerarmen och snärtade till med handleden med en knuten hand, och tjoade till någon kommentar, beroende på vem som passerade.

Till mig brukade han på detta sätt, tjoa till: ”Synd du balla”, som var en variant på ”balla ur”, som var ett modeuttryck på 80-talet. Varje gång han såg mig, hälsade han på detta sätt, med olika varianter så som: ”Synd” och ”Det var ju lite synd”..

Åke var genomsnäll, och hans hjärta var stort. Han kunde dock bli ful i munnen, när han blev full, och det blev han lätt, han tålde inte mer än sädesärla, som han själv skulle ha uttryckt det. Han blev aldrig våldsam när han blev full, men kunde slänga ur sig fula saker, särskilt till kvinnor, förmodligen ett sår efter mamman, som aldrig blivit rengjort.

Åke var ingen kraftkarl, utan spensligt byggd, men aldrig sjukskriven, utan stod alltid där först av alla bakom svarven.

En annan koling, berättade en gång för mig att Åke, ibland brukade få följa med ortens brottare, när dessa var på Turné under 60-talet. De tog med Åke, för att han var rolig, och såg även till att fylla på honom med sprit, så han vågade göra hyss åt dom. Ett av dessa hyss var att på hemvägen stanna brottarbussen vid någon korvkiosk, och säga till en förfriskad Åke, ”Gå fram och ordna lite bråk”, Åke var inte nödbedd, men så stora starka kompisar i ryggen, och medans brottarna gömde sig bakom bussen, stegade Åke fram till korvkön, och tryckte upp en mosbricka i ansiktet på en figur, som precis blivit serverad, när denne rasande sen förberedde sig på att vika ihop den spenslige angriparen, steg ett gäng brottare fram från sitt gömställe och bråket uteblev.

I grannbyn Degerfors, hade en bil skenat i en backe och kört rakt genom skyltfönstret på Åkes herrekipering, detta var vår Åke inte sen att göra ett hyss av. Dagen efter tillbudet, stegade en lullig Åke in på ekiperingen, och frågade om de hade någon billig krockskadad kostym.

Åke var som många andra kolingar utrustad med egna ord och uttryck, han kunde säga saker som ”Inga pengar, i helgen blir det flugor och varmt vatten”. Han brukade berätta för mig att han varit en bra fotbollsspelare, och att Degerfors, kontaktat honom i ungdomen, men han avböjt kontraktet, med motiveringen ”Degerfors kan inte spela fotboll, och jag skulle inte titta på dom om dom så spelade på parkeringen hemma”

En annan historia om Åke och hans pappa, som han bodde ihop med, utspelade sig runt jul tidigt 80-tal. Jag promenerade förbi deras hus en fredag, och fönstret flög upp och Åkes spensliga arm for ut i den karakteristiskta hälsningsgesten, ”Synd du balla”, tjoade han och jag bjöds in på grogg och julskinka. Till en början var båda skapligt nyktra och gick till och med en trappa upp för att kissa då och då, detta blev dock jobbigare och jobbigare och efter några groggar till, gick Åke upp på tå vid slasken och kissade där i stället, det skvalpade i slasken och jag noterade att några droppar, for upp och landad på julskinkan, som stod på diskbänken. När Åke var klar, skar han upp en bit skinka, och frågade om jag ville ha en bit, jag avböjde men motiveringen, ”Jag ska snart hem och äta”.

Åke är borta sedan länge, liksom hans pappa och bröder, jag tänker på honom ibland

 

Kåseri 7: Dansken är en nydelig man !

Nydelig, ”betyder tycka om/njuta av nyttjande av rättigheter”

 

Jag har alltid älskat Danmark, för deras sydeuropeiska, levnadsstil. I tider när nymoralister, växer upp som svampar ur jorden, och ytan är det viktigaste, du ska vara fit, gå på diet och vara tatuerad, leva i tron att din 25 åriga kropp, på det sättet alltid kommer att vara 25, med möjlighet att gå till plastdoktorn, när naturen trots att man inte vill, har sin gång.

Danskarna är naturligtvis också ”offer” för den nya tiden, som alla andra i västvärlden, men det finns fortfarande en stor grupp danskar, som lever som förr och ska enligt en undersökning också vara ett lyckligt folk, trots detta!

2005 strejkade ölarbetarna vid Harboe bryggeri i Danmark när de inte längre fick dricka öl hur de ville i produktionslokalerna. De sex öl som tilläts om dagen skulle drickas i kafeterian eller i ett pausrum, men bara under rasten.

2010 strejkade Lagerarbetarna på Carlsberg i Danmark har gått i strejk. Anledningen är att koncernen nu försöker att driva igenom en ny alkoholpolitik. Från och med nu får arbetarna bara dricka starköl under lunchtid.

Att inte röka på krogarna gäller bara om krogen har mat på menyn, vilket många krogar i Köpenhamn inte har. Jag röker inte själv, men tar seden dit jag kommer, och tar gärna en kaskad passiv rök under en kort stund, om detta är priset för att få leva i ett land utan nymoralister.

Jag försöker själv att hänga med i tiden och tränar regelbundet, och vill också var fit, men om jag följer mitt hjärta, sitter jag hellre på Værtshuset Pinden (www.pinden-kbh.dk,), i Vesterbro och hänger vid pianobaren med en Tuborg Grøn (pilsner),även om detta placerar mig i ”riskgruppen”. Livet är kort och livet är nu, eller som Kim Larsen sjöng :

"This is my life this is my time just show me the light and I go there.

Give me the wine bitter and sweet and a little bit of bread that's all I need."

 

Kåseri 8: ”Godmorning Little schoolgirl ” !

 

En nyårsafton på 1980-talet var vi ett gäng kamrater, som tog färjan till Helsingfors, för att skåla in det nya året, med en hotellövernattning i Helsingfors.

Efter en gungig färd på Östersjön, med vatten i knäna och vågor i håret, checkade vi in på hotellet för att snabbt mötas upp i baren och planera kvällen.

Jag kom i slang med en överförfriskad finne, och vi började prata musik och jag lovordade finska rockarna Hurriganes, som jag diggade skarpt, och hade massa skivor av hemma. ”Dom spelar i stan i kväll”, sa finnen, ”en gratiskonsert utanför ishallen”, jag blev eld och lågor och trodde det knappt var sant, men när han visade mig annonsen i en tidning, var min kväll planerad, detta fick man inte missa.

Det var runt -20 grader ute och knäppande finsk iskyla, när vi anlände med spårvagn till Nordenskiöldsgatan i stadsdelen Tölö i Helsingfors. Jag trodde jag drömde när jag noterade scenen, som stod utomhus, med tak och öppna sidor, scenen var eluppvärmd, annars vete fåglarna hur de skulle klara av att rocka.

Publiken var klädda i pälsar och ryssmössor, och andedräkterna, stod som moln från den förväntansfulla skaran, flaskor med Koskenkorva, cirkulerade runt bland de församlade och jag fick en förnimmelse, över hur katolikerna måste uppleva känslan att delta i korsvägen mot Golgata.

Så stod dom där plötsligt på scenen Remu Aaltonen, Cissie Häkkinen och Ile Kallio, och när trummisen Remu, räknade in första låten på sin knaggliga engelska ”One, Two Three!” och sedan körde igång ”Godmorning Little schoolgirl ”, var jag framme vid Golgata.

Den här konserten, är den som jag håller varmast om mitt hjärta än i dag, Hurriganes har fortfarande en vipplats i mitt hjärta.

 

Kåseri 9: ”när man fiskade upp en Kenneth Holmstedt eller Gunnar Bäckman ur påsen ”

Min tre år äldre brorsa var en statistikbitare av rang när det gällde idrott, det var han som ledde in mig på idrottsintresset, helt klart. Redan som liten släpade han med mig till Boforsrinken, där favoritlaget KB Karlskoga, spelade sina hemmamatcher. Vi stod där på en snödriva med röda näsor och vita fingrar och tår och bevittnade ishockeyhjältarna på isen. Våra idoler hade olika färger på hjälmarna och tandskydd, och raka blad, som gjorde att slagskott ännu inte fanns.

1972 hände det fantastiska att en ishall byggdes i Karlskoga, hallen var enormt vacker och trivsam och har därför röstats fram av ishockeyspelare till en av Sveriges 10 finaste ishallar ett flertal gånger.

Att kliva in i Nobelhallen som ung pojke 1972, var som att komma in i värmen och ishockeyintresset fastnade totalt. Säsongen 1972/73 spelade KB i högsta ligan och slutade 5:a av 8 lag i Div 1 Södra, för att sedan åka ur ettan.Färjestad vann den södra gruppen, och utklassade många gånger vårt kära KB, detta är den enkla förklaringen till att jag ännu i dag inte kan ta till mig det lila laget.

Brorsan hade redan tidigare började samla på ishockeybilder, men det var nog någonstans här som jag också började.Man cyklade ner till Capri på Skrantahöjdstorget och förväntningen och spänningen var kittlande när man bet upp fliken på plastförpackningen till de dolt förpackade bilderna, och den ljuva doften av nypressade bilder nådde näsborrarna, att man sedan oftast fick dubbletter, var ingen katastrof, då man kunde ta med den växande högen dubbletter till skolan nästa dag, och byta.

De första åren på sjuttiotalet var de lyckligaste åren med bilder, för då spelade KB i ettan och den glädje som ilade genom kroppen, när man fiskade upp en Kenneth Holmstedt , Nisse Hedqvist , Bullen Persson eller Gunnar Bäckman ur påsen, var obeskrivbar.

Dubbletterna fick också en avgörande betydelse i modern tid, då vi varje jul brukade plocka fram kartongen från källaren hos mor, och började plocka med bilderna igen, samma lycka när vissa favoritspelare hittades. Brorsan kunde alla namn på alla spelare utantill!

Jag blev biten igen för några år sen och nu har jag en härlig samling, som faktiskt skänker mig samma känsla av upphetsning som då. Det är härligt att frossa i det gamla, och lossas att man är tillbaka i den tiden, när man uppskattade det lilla.

Vi lämnade Karlskoga och hamnade till slut båda i Stockholm. jag hittade andra lag att följa, men brorsan var KB/BIK trogen hela sitt korta liv (53 år)

Brorsan är inte längre bland oss, men jag kommer alltid att ha honom levande i min tanke och jag skänker honom en extra tanke varje gång jag bläddrar i våra hockeyalbum.

 

Kåseri 10: ”Landhockey med dramatiska konsekvenser någon gång tidigt sjuttiotal"

Vi växte upp på Baggängen i Karlskoga på tidigt sjuttiotal, och bildade som många pojkar på den tiden ett landhockeylag. Jag var den drivande och döpte laget till Rovers, något inspirerad av tidningen Buster. Vi hade ett fotbollslag också med samma namn.

Medlemmarna i Rovers, var grabbarna på gården, Juha, Janne, Tomas, Mika och ett gäng till. Vi ordnade matcher mot granngårdarna, och jag minns särskilt ett lag som hette Adidas, som vi ofta drabbade samman med i heta fighter.

Jag vill gärna berätta om en händelse under ett ”träningspass” med Rovers, någon gång tidigt sjuttiotal. Vi höll vid detta tillfälle till på en asfalterad cykelväg, som låg mellan våra röda hyreskaserner och grannhusen som hade samma struktur men gick i vitt.

Vi hade delat upp oss i två lag och till målstolpe användes bland annat min vita plastmask, för målisar, som påminde om den mask som mördaren hade i skräckfilmen ”Fredagen den 13”, som dök upp på biograferna några år efter den här händelsen.

Jag hade min KB-mössa på mig och spelade med min vita Canadien klubba, med ett tjockt lager glasfiber på bladet, det var en ”riktig” klubba, som jag fått av en av bröderna Karlsson i KB, eller om det var av Roddy Skyllqvist, hur som haver, jag fick klubban på det klassiska sättet, efter en match i Nobelhallen, när vi ungar stod och hängde ner från läktaren över utgången till omklädningsrummen och tiggde. ”Får ja Klubba ?”.

Jäklar vad stolt jag var, när jag fick klubban, hade den kvar länge, och använde den till att spela landhockey med, och minns jag rätt mötte den så småningom sitt öde, mot asfalten på gården hemma.

Nåväl tillbaka till träningen, vi var i full gång, när en bil plötsligt kom rullande på cykelvägen, bilen rullade på och verkade inte har för avsikt att stanna, så vi skingrade oss hastigt ut på de intilliggande gräsmattorna, och svor över dåren som var fräck nog att köra över vår arena.

Vi blängde efter bilen, och skulle precis sätta igång liret igen, när vi hörde ljudet av plast som krossas och bevittnade bilen köra rakt över min plastmask, först med vänster framhjul och sedan med vänster bakhjul, vi bara stod och gapade. Bilens förare tog ingen notis av det inträffade utan fortsatte sakta i färdriktningen, Jag blev galen och började springa efter bilen, och fick med mig hela laget, bilen svängde vänster in och rundade hörnet in på en annan röd hyreskaserns gård, och försvann ur synhåll ett par sekunder, ända tills jag själv rundade hörnet, då hade bilen stannat, och den ovetande föraren stegade ut framför porten, jag tvärnitade och blev stum när jag såg vem det var, det var Jan-Carlo Bodini, en av stjärnorna i KB:s hockeylag, och dessutom stjärna i Degerfors IF: fotbollslag. Bodini tittade förvånat upp och undrade varför ett gäng småkillar plötsligt stod framför honom, ”Vad är det grabbar?” frågade Bodini.

Jag svalde lite nervöst och räckte fram min mosade mask till honom, ”Du..du körde över den”, stammade jag. Bodini drog fram plånboken, och sträckte fram en sedel,” Räcker det här”,frågade han och log. ”Ja, tack hyggligt” svarade jag.

 

 

Kåseri 11: ”satt förmodligen och spelade ”The road to hell”, med Chris Rea på maxvolym därinne"

Min första riktiga "bil" efter en sönderrostad Volvo 142 årsmodell 1968, var en liten rackare från Autobianchi som gick under märket Lancia A 112. Denna lilla italienare hade en egen själ och var känslig för dåligt väder, ville helst ha sol och torrt för att överhuvudtaget vilja samarbeta, precis som Italienare i allmänhet. Bilens litenhet gjorde den till ett offer för pikar. Bilen hade två svarta revärer på motorhuven, vilka enligt någon lustigkurre, som ut som två remmar, och bilen kallades sedan dess "ryggsäcken".

Under denna period på 80-90-talet, när denna bil var min baby, satt jag för ovanlighetens skull kvar efter nyheterna och kollade in vädret till nästa dag , för om det lovades regn, snö, gråväder eller minusgrader, visste jag att den lilla jäveln inte ville samarbete och då fick jag stiga upp tidigare, om jag tänkt ta bilen.

Jag hade för vana att parkera bilen i ett nedförslut om vädergudarna ville spöka, så att jag kunde springa i gång den, vilket hände ofta. Jag minns särskilt ett sådant tillfälle, när jag stack ut snoken och kände att det snöade och låg på ett par minus, jag hade bråttom just den här morgonen, och skulle dessutom plocka upp en arbetskamrat i Skogås. I hissen ner bad jag till gud, att jag skulle klämma 30 Ave Maria på kvällen om han bara hjälpte mig att lägga sin hand över bilen.

Jag såg den lille stå där i backen och frysa, isig och insnöad. Jag förstod att det var kört , men tänkte ändå försöka, jag borstade och skrapade is och pratade med mjuk stämma, ”Nu ska jag ut och åka lite med dig, så du blir varm”, kanske låter sinnessjukt, men jag visste att om jag var otrevlig i tonen, skulle han absolut inte starta, han hade inte bett om att lämna de ljumma vindarna vid Medelhavet, för att hamna i det kalla nord. Vid ett annat tillfälle, när jag skjutsade hem en kompis, passerade vi en övergiven bil, som stod på vägen, ”Ja så där har jag lust att göra med den här ibland”, sa jag, och då tutade min bil (!), jag var inte i närheten av tutan med mina händer.

Tillbaka till backen:

Jag öppnade dörren försiktigt och satte mig mjukt och strök över instrumentpanelen, ”Nu så, nu åker vi”. Jag vred på nyckeln och som väntat, kom ljudet som gjorde mig galen, Vjuvjuvjuvju….och ingen start. ” Din jävel ! ”skrek jag , och slog knytnäven hårt på samma ställe jag nyss smekt.

Jag la in friläget, och hoppade ut, för att börja springa i gång den, ena handen på ratten och resten av kroppen utanför bilen i galopp. Backen var ganska lång, så jag kände att jag nog skulle greja det, vänta lite extra länge, för att få upp farten, men precis när jag skulle hoppa in i slutet på backen, halkade jag och slog i backen, vet inte hur jag tog mig upp igen och in i bilen, men väl på plats, var backen slut och där stod vi båda utan någon motor som brummade.

Det här var innan mobiltelefonen, och det stressade mig oerhört att arbetskamraten nu troligen stod i Skogås och svor över mig. Jag lyckade hejda en bil, som körde förbi, med totalt igenisade vindrutor, han var en sån, som tyckte att det räckte med ett litet titthåll på 20X20 cm mitt på framrutan.

”Kan du hjälpa mig , och dra i gång skrället”?, ”Visst”, svarade han och for ut, fan vet om han var nykter. Han grävde fram ett väldigt kort rep ut sin bil och på två röda hade han länkat ihop våra bilar.

”Nu, kör vi ”, sa han och for in i sin iglo som ett skott, jag han knappt att hinna in själv i bilen, innan han rivstartade och for i väg med en fart som var hisnande, det korta repet, gjorde inte resan lustigare, jag petade i ettan och släppte kopplingen, bilen startade direkt, tror fan det i den farten.

Nu uppstod ett dilemma, motorn var i gång, men liraren fortsatte köra på och fort gick det. Jag tutade, bromsade och ryckte och var söker på att jag detta skulle sluta i en katastrof. Hans rutor var igenisade och han hade noll sikt bakåt, och satt förmodligen och spelade ”The road to hell”, med Chris Rea på maxvolym därinne. Till slut, frågade mig inte hur, stannade fanskapet, och jag lyckade både undvika att smälla in hans kofångare och fortfarande ha motorn i gång. När jag så kommer fram till Skogås, står den ingen arbetskamrat där, han hade försovit sig.

Kåseri 12: ”Vad vill du ha för sort sa jag”, ”GB sandwich”, svarade han blixtsnabbt"

Min forne arbetskompis IA, kom till Stockholm , som barn med sina föräldrar från Turkiet. IA var en duktig fotbollsspelare under sin uppväxt, och i vuxen ålder blev han också en bra innebandyspelare, jag spelade också innebandy, det var så vi fördjupade vår vänskap och blev polare.

En dag frågade han mig om jag ville vara med i ett nystartat veteranlag i fotboll, som skulle spela sina hemmamatcher på en grusplan i "Stockholms Silicon Valley” Kista, jag hängde på och gjorde några säsonger med laget, med blandat resultat..

Laget bestod av 10 turkar och mig, det kändes spännande, lite som att vara proffs och att det var jag som flyttat till Istanbul och inte tvärsom. Klubben ägdes av ”Kebab Kungen” i Stockholm, och han drev och bekostade också klubbens A-lag, föreningen fick inga bidrag från kommunen, varför? Vet ej.

”Kebab Kungen”, var över 50, och deltog också som spelare, han styrde laget med korta kommandon, och när man hade en dålig dag, och fick hans onda öga, var det bara att byta ut sig själv, om vi hade några avbytare, just den dagen.

Jag började min karriär i Topkapi, som forward, och gjorde några mål, men inte tillräckligt många, så jag flyttades ner på mittfältet och avslutade som back.

Det var intessant, när vi i halvlek, körde taktiksnack, alltid på Turkiska, det var bara att nicka när man hörde sitt namn i konserversationen.

Låt mig berätta om en rolig händelse runt en match på Silicon Valley, en händelse som på ett tydligt sätt visar, vad roligt det blir, när man vågar ge sig in i andras kulturer, vad mycket kul som man får uppleva, inte alls lika lagom och stelt, som en helsvensk tillställning kan vara.

Året var 1999 och den stora jordbävningen hade precis drabbat Turkiet, vi skulle möta Akropolis, normalt en riktig hatmatch, när dessa greker kom på besök. Grekerna ställde dock upp på rad innan matchen och utlyste en tyst minut för det inträffade i Turkiet, det kändes stort att få vara delaktig i detta.

Nu till det roliga. Vi höll på att värma upp på varsin planhalva, och klockan blev mer och mer och ingen domare hade ännu kommit, till slut samlades vi på mitten och spånade med varandra hur vi skulle göra, att spela utan domare, var inget vi ville, för då skulle matchen bli ogiltig, och resultatet skulle inte räknas, och det här var viktiga matcher, som en VM-final varje gång.

Grekernas lagkapten fick plötsligt se en domarklädd person med arabiskt ursprung passera, han rusade dit och fick veta att han precis dömt en match och var på väg hem, efter en stunds övertalning, gick han med på att även döma vår match, det skulle ju ge honom ett arvode extra, så visst.

Vi ställde upp för matchstart och domaren skulle precis blåsa igång, när den ”riktiga” domaren plötsligt kom inspringande på planen, han var andfådd, och skällde på den svenska kollektivtrafiken, domaren, som var serb, motade bort den ersättande domaren, och var beredd att ta över matchen, det var dock inte ersättaren inställd på och de började knuffa på varandra, det slutade med ett slagsmål mellan domarna, som fick avbrytas av ”Kebab Kungen”, och grekernas lagkapten, ”Ni kan väl döma båda, och dela på pengarna”, föreslog grekernas lagkapten, men de båda stridstupparna, var långt ifrån överens och de båda bestämde sig samtidigt för att skita i allt och åka hem, och traskade med bestämda steg i olika riktningar bort från grusplanen, och där stod vi utan domare igen.

Räddningen blev en tredje domare på väg hem, som hejdades och övertalades att döma vår match, han var grek, men vi ville spela och då fick vi ta risken att han var partisk.

När matchen var slut och vi satt i omklädningsrummet, och väntade in ledig dusch, öppnades dörren och domaren tittade in, ”Ni ska betala avgiften”, sa han och så var det, vi var hemmalag, och skulle betala, ingen av de andra hade pengar med sig, just denna gång, men jag, hade en femhundring i libran, men han hade ingen växel, och ingen kiosk var öppen på området, så vi kunde växla, ”Ja, sa jag, vad gör vi”

”Jag måste ha pengarna, sa han . Har du bil?”, frågade han plötsligt, ”Ja, hurså ?”, ”Du får köra mig till OK macken i Rinkeby, jag bor där och du kan växla”

Sagt och gjort, så satt vi där i min bil på väg till Rinkeby, jag och den grekiska domaren, i sin svarta domarskjorta, med ett gult och ett rött kort, som stack upp ur bröstfickan.

Jag parkerade utanför OK, och sa , ”Hoppas dom vill växla nu”, ”Köp en glass”, sa domaren, ”Vad vill du ha för sort sa jag”, ”GB sandwich”, svarade han blixtsnabbt, sen stod vi där utanför OK i Rinkeby, och sög på varsin glass och gjorde upp affärerna.

 Kåseri 6: Det var väl bättre förr?

Jag är en obotlig nostalgiker, som gärna lutar mig mot konstaterandet, ”Det var bättre förr”, jag började till exempel lyssna på Beatles ungefär samtidigt, som deras karriär var över, och Elvis hade varit död ett bra tag, när han snurrade på min skivtallrik som mest. Den nya musiken, har jag svårt att ta till mig, men om mönstret håller i sig, sitter jag säkert på ålderdomshemmet och diggar till Darin och Swedish House mafia, och säger till dom andra på hemmet att det var ”bättre förr”. 

Men var det verkligen bättre förr, jag har för mig att jag redan som barn, sa det samma, och i tonåren började jag titta på svenska pilsnerfilmer från 40-talet. Förmodligen tänkte jag det samma, den dagen jag föddes, att det var ”bättre förr”, och hade nostalgiska förnimmelser om de 9 månaderna på insidan.

Men handen på hjärtat, var det ”bättre förr”, när jag växte upp på 70-talet i landet lagom, var Sverige ungefär lika exotiskt som DDR , inga uteserveringar, ingen kebab, ingen pizza, ingen hamburgare, det enda restaurangbesök jag minns, var två grillade med tjocka pommes frites och en halv sockerdricka på Domus resturangen. Efter maten hoppade man in i baksätet i en gammal Saab utan AC och bilbälten, och sen kördes man hem, i dimman från två vuxna i framsätet, som bolmade Hobson och Commerce utan filter, så det stod härliga till.

Väl hemma klev man in vardagsrummet och tittade på någon av de två kanalerna som bjöds, hade man ”tur” hann man se Helgmålsringning från Sigtunastiftelsen, som brukade öppna kvällen. Där satt man och mös, på heltäckningsmattan, omgiven av gröna och brandgula tapeter, i det vita taket, såg man tydliga svarta rökringar, som fortplantat sig efter ständigt rökande vuxna.

På 80-talet, skulle man satsa på sig själv, och juppisar började inta gatorna, med hockeyfrilla, och mobiltelefoner, stora som element. Jag minns tydligt att jag just då sa några gånger ”det var bättre förr”

 

Från jätte till mull (Drama i tre akter)

Författare: Per Emilsson

Akt 1:Kan det vara sant

[Ur nummer: 09/2003]

Pripps håller helt på att utplånas från bryggeri-kartan. För ett år sedan lade ägaren Carlsberg ner Pripps anrika bryggeri i Göteborg. Nu är bryggeriet i Bromma nedläggnings-hotat.

Än har vi inte gett upp hoppet om att ledningen ska ändra sig. Att det går att påverka måste man tro på som facklig organisation och vi kommer att göra vårt yttersta, säger Tapio Laanti, Livs klubbordförande på bryggeriet i Bromma.
Mål&medel träffar honom dagen efter att nedläggningsplanerna blev kända. På ytan verkar det tämligen lugnt på arbetsplatsen.
- Jag tror att reaktionerna kommer att komma först nästa vecka när man fått chansen att smälta detta chockartade besked, säger Tapio Laanti.
Carlsberg är idag en av världens största bryggerikoncerner. Och det har varit ganska så turbulenta år sedan Orkla och Carlsberg år 2000 fusionerade sin bryggeriverksamhet och lät Carls-berg bli huvudägare till Pripps. Ingen glömmer i första taget den brutala nedläggningen av bryggeriet i Göteborg.
Tapio Laanti är fullt medveten om hur svårt det är att få en bryggerijätte som denna att ändra ett inriktningsbeslut. Klubb-styrelsen håller som bäst på att diskutera olika strategier. Ett första resultat är ett öppet brev om nedläggningen till statsminister Göran Persson.

Snabb avveckling
Planerna för bryggeriet är mycket drastiska. All produktion av öl, läsk och vatten ska flyttas till Falkenberg, det enda kvarvarande bryggeriet i Sverige, och Köpenhamn. Även det svenska huvudkontoret, som i dag ligger i Bromma, ska i framtiden ligga i Falkenberg.

Akt 2:Det var sant

Akt 3 : Minnestal

”Tre spikar”

Utsikten från Huvudstadsbron var magnifik, det mäktiga bryggeriet tornade upp sig och den vackra PRIPPS loggan gjorde mig stolt, den var den 6 juni 1990 och skulle bli min första arbetsdag på Pripps. Bryggeriet sjöd av entusiasm och framtidstro och man var stolt över att få vara en del av detta.

 

Man brukar säga att Sverige aldrig blev sig riktig likt efter mordet på Olof Palme 28/2-1986 och det samma säger vi i Bromma om det som hände oss tio år senare, då Coca Cola beslutade att bryta samarbetet. Folk hade kommit och gått till vårt företag, det var vi vana med, men folk som slutade, gjorde det av egen vilja fram till då. Vi kände alla att grundtryggheten var rubbad, och den sprickan läkte aldrig, den första spiken i kistan var inslagen

 

År 2003 tre år efter att vi blivit Carlsberg, kom beslutet att lägga ner bryggeriet i Bromma och ytterligare runt 300 arbetskamrater varslades. Den andra spiken i kistan sved hårt.

Det magnifika företagskomplexet vid Ulvsunda spelade nu en anonym roll som hyresgäster i källaren och alla finrum var uppköpta av andra företag.

 

Sista Januari 2014, slås sista spiken i kistan och alla spår av det som en gång varit spolas bort och flyter i väg längs Ulvsundasjön.

Frid över ditt minne Pripps och tack för alla fina år och för alla fantastiska människor jag fått lära känna genom alla år.

 

 Kåseri 13: ”det var Anna Maria Corazza Bildt, jag precis tjänat"

 

Av någon underlig anledning har jag vid två helt olika tillfällen blivit uppvaktad av båda makarna Bildt, är det ödet som vill säga något till mig, att det är dags att rösta borgligt nästa val, eller är det bara en slump?

Första uppvaktningen:

Jag checkade in min väska på Ängelholm flygplats, för att slippa dra med den på det trånga planet, och slippa stressen att inte få in väskan i det lilla förvaringsutrymmet, dessutom slippa vara i vägen och köra över folk med den, det är bättre att göra så, och sen sitta i lugn och ro på planet och hånle åt alla andra dårar, som kallsvettiga med ångest i blicken drar sina ”hundar”, den var min gamle arbetskamrat Lasse, som lärde mig detta, och det är jag honom evigt tacksam för.

Folk som drar ”hundarna”, har dessutom en förmåga att alltid komma in sist på planet, och jagar utrymme med den där stressiga blicken, totalt överrumplade varje gång; ”Finns det ingen plats?”

Tillbaka till Ängelholm: Jag noterade redan när jag checkade in väskan, ett yrväder med ljus rufsig kalufs, ivrigt pratande italienska, dragande på minst 2 ”hundar”, samt två stora kassar över båda axlarna, hon såg inte bekväm ut, och skulle prompt samtidigt konversera i mobilen, fan vet om hon inte hade två telefoner, fastklämda med snett huvud mot ena axeln.

När det var dags att boarda, fick jag yrvädret framför mig, fortfarande babblande och stötte i allt och alla med sin packning, hon gav multitaskandet ytterligare en nivå, när hon samtidigt skulle scanna biljetten. Hon gick precis framför mig över asfalten, vi skulle både kliva på planet från den bakre trappan. Väl framme stannade hon precis framför mig, och försökte samtidigt som hon pratade i två mobiler och balanserade sina kassar, försöka lyfta sina ”hundar”, där sprack det för henne, det blev tvärstopp, och trots att jag retat upp mig så det hette duga, klev jag fram och lyfte upp båda hennes ”hundar”, och fan vet om jag inte log också (patetiskt!)

Yrvädret steg åt sidan och lät mig passera med hennes bagage uppför trapporna, då utbrast hon på bruten svenska ”Äntligen en gentleman!”. Jag förstod en stund senare vem hon var, det var Anna Maria Corazza Bildt, jag precis tjänat

 

Nu hoppar vi fram ett par år, och jag sitter återigen vid en gate, nu i Köpenhamn och väntar på att ett SAS plan till Arlanda ska bli redo för boarding. Jag sitter i en fåtölj i godan ro och bläddrar i en Aftonbladet, när jag ser ett följe med dragväskor närma sig, "Dårar", tänker jag.

jag noterar snabbt att den ena är Carl Bildt. Jag återgår till Aftonbladet, och sitter rätt bekvämt i fåtöljen med sträckta ben, då jag plötsligt känner att någon kör över min vänsterfot med sin ”hund”, jag tittar upp och ser först ”hunden” som precis lämnat min sko och nu står på golvet och sen på föraren , som stannat upp och tittar på mig, ”Ursäkta”, skorrar han artigt, det var Carl Bildt, och igen blir jag patetisk och utbrister ”Ingen fara”

 

 

 

Vill du kommentera "Kåseriet", Välkomna att göra det här:

Comments powered by Disqus