Texter av författaren Per

"En dokumentär om tre hyresgäster i det centrala nervsystemet"

Kapitel 1:Känslor
När ens hjärna envisas med att umgås tätt med Melankolin och hens bröder nostalgin och vemodet måste man vara medveten om att linan är slak. Man tassar runt avgrund och ångest och i det svarta hålet vill man inte hamna. Alla känslor är starka.När det är kallt är det riktigt kallt så kallt att det isar i okbenet och man tror aldrig det ska tina. När det är varmt är det riktigt varmt och det känns som någon monterat ett bastuaggregat i magen på en och varje gång man sväljer saliv ångar det hetta från stenarna.

Kapitel 2:Nasse
Kreativiteten ligger precis där i gränslandet mellan det svarta hålet och den slaka linan. Det frestar på att vistas i detta gränsland och man kan längta efter att få vila i en bädd lagom. I bädden lagom håller hjärnan käften och en sval vind från fönstret fläktar den sovande förmannen inne i kreativitetens torkumlare.
När den positiva delen av kreativiteten blir överkörd av den ängsliga delen av hjärnan (Nasse) är det inte lika muntert att vara en tänkare. När Nasse styr skeppet kan märkliga tankar fladdra förbi.
I köer vid dessa tillfällen ser jag alltid till att ställa mig längst fram eller trea, eller femma. Anledningen är att jag skrämts av larmrapporter om att varannan svensk riskerar att dö i förtid av hjärt och kärlsjukdommar och jag räknar kallt med att liemannen alltid hoppar över den som står först, dräper tvåan för att sedan skona trean och klippa den fjärde i kön. Att överhuvudtaget behöva tänka på detta sätt är väldigt ansträngande.

Kapitel 3:Aposteln Tomas
Granne med Nasse i hjärnan bor Apostel Tomas ( tvivlaren.) Jag ser framför mig Loket Olsson och en låda med 9 miljoner papperslappar som var och en innehåller namnen på alla invånare i Sverige. Loket stoppar ner handen och lovar att den som slumpmässigt blir dragen blir ekonomisk oberoende resten av livet. Jag och aposteln sitter oberörda i soffan, inget pirr inget hopp totalt oberörda.Varför skulle jag vinna ? Vad är oddsen?
I nästa drag ur lådan lovar Loket att den personen som slumpmässigt dras fram inom kort kommer att få hembesök av två ungerska lönnmördare. Plötsligt börjar det bli skakigt framför tv:n och Albert Einsteins relativitetsteori ifågasätts av mig och aposteln.

Kapitel 4: Ingmar
När den svarta delen av hjärnan (Ingmar) tar över är det bara stopp. Kreativiteten och glädjen står blickstilla på ett kallt järnvägsspår stoppat av signalfel och lövhalka. Ingmar är jävligt jobbig och stannar gärna kvar för länge. När man tror att han är på väg bort vänder han plötsligt i hallen och sätter sig igen och slår dövörat till och hör varken viskningar eller rop.

Kapitel 5: Summering
Nåvål..om anden i flaska så plötsligt stod där och erbjöd mig en annan hjärna. En helt ny hjärna där hårdisken är nyblåst och redo att möbleras. Skulle jag då tacka ja och på stående fot permittera Apostel Tomas, Nasse och Ingmar. Nej, för mångfald är bra även i ens hjärna

Tankar för dagen

Genom ett tågfönster”

Att livet passerar revy kallas för ”en nära döden upplevelse”. Med detta faktum i ryggen kan man lugnt påstå att jag varit döende i mer än ett halvt sekel. När alla kroppsvätskor är i balans och jag sitter ensam och har någon form av harmoni och ges tid att tänka utanför boxen händer det.

Jag ser genom tågfönstret en skylt i ett av de trötta förortsrestauranternas fönster. Texten är hemmasnickrad och skriven med en svart spritpenna. ”Plankstek 99 kr”. Bokstäverna kommer i rätt ordning och har samma storlek. Jag tänker direkt att den är skriven av en ung kvinna. Kanske av restaurantens ägares dotter. Hon som fick chansen att läsa vidare. Plankstek, jag smakar på ordet.

Min hjärna levererar plötsligt fram barndomens restauranter. Jag ser Domus i det nybyggda K-Center i Karlskoga. Tjocka pommes frites med två grillade korvar, hårt stekta lite randiga. En liten tetra med standardmjölk. Skylten i fönstret lovade ”Falukorv i ugn”. Bokstäverna kommer i rätt ordning och har samma storlek. Jag funderar då överhuvudtaget inte på varför det är rättstavat eller vem som skrivit.

Utanför tågfönstret på Älvsjöperrongen står en mörkhyad man i grön Army jacka och röker en E-cigg. Ett moln av E-rök ligger mellan han och tågets fönster och en svag doft av vanilj anas från molnet. Han har dreads och en sån där färgglad Rasta mössa. Min hjärna levererar plötsligt fram barndomens upplevelse av någon med onordiskt drag.

Jag sitter i trapphuset på Skogsrundan 17A. Ingen är hemma. Jag har glömt nyckeln. Jag tittar ut genom portdörrens fönster. Det andas funkis och en svag doft av ek anas från portdörren. Plötsligt kommer en vindpust från en dörr i trapphuset som öppnas och stängs. Jag vet det inte då men i pusten finns en blandning av saffran, kanel, muskot och mynta. Så passerar han mig i trappan och nickar vänligt, han Karlskogas enda italienare. Vi ungar kallade honom Vitterato. Han var exotisk.

Dom bygger mellan Skogås och Haninge. Jag ser genom tågfönstret de där halvfärdiga husen utan väggar. De liknar dockhus och i de tänkta rummen anar jag stora block med skumplast och Frigolit. Skylten på staketet ” obehöriga äga ej tillträde” får min hjärna att plötsligt leverera fram barndomens byggen.

Vi bodde på Baggängen 59 C. de där röda tegelhusen. Det pågick nybygge en bit ner efter slänten och ett liknade område skulle byggas upp. Skylten obehöriga äga ej tillträde” var som att skriva ”Välkomna in här är det spännande”. Vi ungar hoppade i skumplasten och låtsades att frigoliten var popcorn. Någon hittade något som verkade som klipulver och detta försökte vi alla placera innanför tröjorna på varandra.

Nästa Jordbro. Slut på egna tankar och resan i huvudet. Jag vill dock bevara minnen så därför skriver jag snabbt av mig när tillfälle ges.

Det är både och det där att bli äldre. Det positiva är att man inte har samma behov att mäta sig med andra hela tiden och man slipper känna pressen att behöva ha likadan skjorta som dom andra farbröderna eller behöva ha en lika fin cykel/bil/segway som de tuffa och heta. Jag tycker samtidigt synd om dagens unga som tvingas växa upp i en värld där yta är det viktigaste.
Det knepiga med att bli äldre är att folk som ”alltid” funnits plötsligt rycks bort och varje morgon man vaknar får man vara beredd att få besked som man inte vill ha. 

”Livet är långt lyckan är kort”, så sjöng Kim Larsen i en textrad en gång. Varje gång man får besked om att någon man gillar ryckts bort blir ens redan tunna hud ännu tunnare. Man tappar drivet och låter de där mörka tankarna knacka på igen. 

Meningen med livet är en fråga som människor funderat över i alla tider och börjar man grubbla på denna mening är inte den djupa depressionen långt borta. Att skriva av sig så här som jag gör nu är ett plåster, men som alla plåster ramlar det av ganska snart.

"Det är synd om människorna", sa en gång en annan muntergök som spenderade sin barndom på Norrtullsgatan 14 innan han fick en lya på Drottninggatan 85.

Ibland ropar den där lilla pojken i mig efter lugn och trygghet. Den lille pojken som levde med oro utan att veta om det. Ibland vill jag bädda ner mig som vuxen i min säng och läsa Fantomen och 91:an och bara gnugga fötter och gotta mig. Lyssna genom det halvöppna fönstret hur det blåser i träna. ” Är det kappsegling” ”Nej det är måndag”. Den där stillheten man kunde uppleva i vissa stunder som barn. De där ögonblicken när man räknade med att vuxenvärlden löste krisen. 

När jag som liten var ledsen och kom i mammas famn doftade hennes förkläde både pannkaka och nybakade bullar. Förklädet var rött med gula inslag lite åt det psykedeliska hållet. Doften och mammas närvaro strömmade trygghet och kärlek. Moster Ediths nybakta ”kaak” (brödkaka) med falukorv (inköpt lös på ”Boa” och hemburen i papper) gav samma enzymer eller positiva strokes. Ingen kunde komma åt en. Det mjuka tyget i förklädet och den varma brödkakan fungerade som snuttefilt.

Kan någon av er säga något vackert och viktigt om hur man ska leva sitt liv så att man glömmer bort att livet är ett hyreskontrakt med obestämt utflyttningsdatum. 

”Tre myggor är fler än en Homo sapiens”
(En saga för vuxna barn eller barnsliga vuxna i vuxens sällskap )

Den lilla byns folkpark låg intill en tät skog och ett vattendrag. En fuktig junikväll två dagar innan parken skulle arrangera en av sommarens danskvällar hade den lilla logens dansbana och scen invaderas av runt 80.000 myggor.

Det pågick ett event inför fredagens dans och det var bra uppslutning. Det var vimmel och surr bland tillresta Fjädermyggor, Harkrankar och Knott.

Ett hardcore- gäng med Gallmyggor från övre Norrlands inland var på plats också. När det vankades blod kunde de flyga hur långt som helst.

Mötet öppnades av den eventansvarige Trombocytan, som var en harkrank bördig från Transsylvanien
”Välkomna” till årets stundande sommarbuffé.” Det kommer att bli en kanonkväll. Parken kommer att fyllas av horder med blodsprängda människor. De flesta med mycket alkohol i venerna och härliga parfymer över landningsbanorna. Efter ett par timmar kommer parfymdofterna blandas med svett, testosteron och östrogen. 
”Ja ni hör själva kamrater” det är som bäddat för sköna stick och långa oavbrutna avsugningar. Betänk sedan att det blir en ljummen kväll och mycket uppknäppt.

Ett par unga fjädermyggor från Ockelbo som skulle göra folkparksdebut log förväntansfullt mot varandra och gjorde high five med ett av sina sex ben och det glittrade i deras fasettögon.

Trombocytan meddelade också från scenen att en folkparkskväll är en svensk traditionell tillställning och avtändande dofter så som vitlök tillhör inte vanligheterna dock ett varningens finger för cigarettrök. 
På en whiteboard på scenen fanns en skiss över parkenområdet. Tromocytan hade ringat in vissa punkter och redogjorde nu för upplägget.

”Vi samlas vid punkt A klockan 21:00” Dansen börjar 20:00 men vi låter alkoholen verka ordentligt inne i parken och dansen kommit igång annars är risken stor för många förluster. En nykter och stillastående människa är inte en lämplig blodgivare då denna är på sin vakt och ofta slår snabbt och träffsäkert.

Vi delar upp oss i grupper om 10.000. Grupp 1 går in i parken 21:15 och delar upp sig på dansgolven. Tips på lämpliga landningsbanor är flintskallar och ryggslut samt fria benytor. I denna grupp ska ingå rutinerade myggor, som varit med i svängen förut. En gallmygga från hardcore-gänget log snett och gjorde tummen upp mot en broder från samma gäng.

Vi släpper sen på Grupp 2-7 i intervaller om 30 minuter. Trombocytan gjorde en konstpaus och tittade på gänget med de unga fjädermyggorna från Ockelbo.

23:35 är det så dags för er, sa han. Ni får ta de minst riskfyllda offren. Runt staketen på både in och utsidan ligger de utslagna runt den här tiden. De överförfriskade sover ofta djupt då och oftast med blottade ryggar eller magar. Det är bara att suga på så länge sugsnabeln håller. Betänk dock att alkoholhalten på dessa oftast taktar på svindlande höjder.

Klockan 23:35 flög den unge Albumin Plätt in över staket till folkparken till tonerna av kvällen sista dans ”Låt vingarna brista” med Arne Vändkors orkester från Forshaga. Han hade skingrat sig från grupp 8 och ville nu premiärsuga på egen hand.

Under en björk nära staketet låg två utslagna överförfriskade. En på mage med halva ryggen och dessutom nästan hela Mumindalen blottad. Den andra låg på rygg och hade tröjan uppdragen så att en rund och fin mage med en navel som ett russin låg för Albumin Plätts fasettögon.

Landningen skedde klanderfritt mitt i Mumindalen och Albumins sugsnabel var redo. Han skulle just sticka till när något varmt och massivt plötsligt spolade honom ner från Mumindalen så att han föll pladask i gräset.

Det sved i fasetterna och något hade täppt till andningsvägarna. Han hade just fått upp ena fasetten när han till sin fasa fick se den utslagne grannen halvsitta i blickfånget och med en kaskad tömma ännu en del av kvällens onyttigheter rakt över honom. Allt blev svart, syret var borta. Albumin Plätts liv passerade revy och sen blev allt bara svart och tyst.

Det blev bara en parkenkväll för den unge fjädermyggan från Ockelbo men the show must go on och redan i vår kläcks ett gäng nya kandidater.
Mvh Per

Jag funderar ibland på den psykiska ohälsan som allt mer sköljs över oss i välfärdsländerna. Den kliar som en blöt yllefilt och den irriterar och sticks. Vi kliar och river upp stora sår som aldrig läker. En del av offren får sår också i magen, en elak bakterie som heter Helicobacter pylori kan vara orsaken.

En annan trolig orsak är stress både inre och yttre. I Norge behandlas länge magsår med att patienterna åt plåster. Många norrmän klagade på att plåstren inte fäste och detta ledde fram till att ett forskarteam i KlØfta i många år försökte få fram ett anpassat magsårsplåster.

I detta sökande råkade en forskare springa på en oljekälla. Han blev överlycklig och jublade ” Jeg har funnet lakritsbrus”. En tillkallad marknadsansvarig på Ringnes brusavdelning gick i taket och planerade en pipeline till bryggeriets läskavdelning. En förbipasserande gutt som precis blivit antagen till en hjärnkirurgs utbildning (krav femma i träslöjd) i Oslo konstaterade dock att det var olja och inte brus. Forskaren och marknadsgutten blev besvikna och gick slokörade hemåt.

Hjärnkirurgskandidaten ringde dock upp en vän som var svag för pomada och tipsade om oljefyndet. Vännen hade precis bytt olja i bilen och förstod vad detta betydde. Norge blev ett rikt och lyckligt land och magsåren försvann och magsårsplåstren lades i malpåse.
I Sverige är vi dock fortsatt ängsliga. Vi som en gång var störst bäst och vackrast är nu ängsliga varelser med en sänkt självkänsla som vi bedövar med ostbågar och mediciner så som Zoloft och Kaptenlöjtnant

Jag funderar ibland som sagt. När jag senast var på Friskis o Svettis slog det mig plötsligt vad vi behöver i det här ängsliga landet mer än en miljon gym. Vi behöver självkänsla-gym.
En anläggning där maskiner och utrustning är anpassade för vårt inre oroliga och otränade rum. Tänk er små söta hantlar i bomull som de franska nerverna kan köra reps med. Eller varför inte en bänkpress för herr Ångest.

Efter passet I stället för att duscha och jämföra storlekar på både det ena och andra samlas man i ett rum och får en rejäl omgång själa-massage. Min Ångest kan då få chansen att träffa någon annans ångest. Har vi tur kanske dessa två ångestar möts blir kära och flyttar hemifrån. Möjligheterna är som ni förstår oändliga. 
Jag fortsätter att fundera och återkommer när nästa ljus tänds

 

 

När Kim Larsen lämnade Gasolin följde jag med. Kims röst satte alla mina förvirrade känslor på plats. Jag hade hans röst i huvudet genom hela mitt 80-tal till i dag. När jag var glad, ledsen, kär eller bara allmänt förvirrad hade jag Kim. Hans musik satt som en sten rakt i hjärtat. 
Jag har stått på konserter runt om och bara tjutit som en osnuten tonåring för att Kim berörde mig.

En gång tidigt 80-tal mötte jag på en promenad Kim och bandet innan konserten på Skara sommarland. Jag sa ”Hej Kim”. Han sa ”Stick”. Detta är vårt enda samtal genom våra liv. Men Kim ,,du kunde lika gärna ha skallat mig eller bara bett mig fara åt helvete, Inget hade hjälpt. I dag har jag suttit på min hemmakrog och bara spelat dina låtar.
Du är min största idol genom alla tider. Jag gråter i dag flera gånger i omgångar, det kanske inte är så manligt men det skiter jag i. Tack för allt danskjävel, jag älskar dig.

"Hur fan kan man sitta på bussen när man är så hård och macho som jag 55 år gammal en söndag och gråta som en liten pojke som tappat sin padda i ett vattenpöl.

Jo för att det är så vi har det vi "moderna" gubbar som vågar öppna dörrar långt in i det ängsliga. Kim dig glömmer jag inte..tack"

Samma år som Sveriges riksdag röstar ja till utveckling och produktion av svenska stridsflygplanet JAS 39 Gripen 1982 befann jag mig en kulen höstdag på en leråker på Slätta.

Det övades ålning medelst hasning med hjälm, snuskburk och en bössa vilande i armvecken. Hasningen styrdes av armbågar och någon form av torrsimtag med benen.
 
Om Sverige hade råkat i krig 1982, hade det gått käpprätt åt Nangijala. Jag menar om rikets säkerhet hade vilat på undertecknad och några andra av mina halvmesyrer till kamrater hade det varit fara och färde.
 
Jag ålade fram och som vanligt detta året var jag inte mogen eller med i matchen. Längre fram skulle jag bli skjuten och sydd i halsen under slutövningen. Men nu ålade jag fram där på åkern med ett gäng kamrater bredvid bakom och runt omkring mig.
100 meter längre fram stod Västergötlands Erwin Rommel löjtnanten bredbent och blickade ut över ägorna.
 
Trots det trygga avståndet och att alla vi hasande pojkar alla var klädda i grönt hör jag plötsligt från fjärran ” Emilsson ner med huvudet”. Man kan säga att han hade ett extra öga till mig. Detta kan ha att göra med den blindavfyring jag tidigare på året orsakat och med några centimeter missat mössan på Fanjunkare Blekfet.
Efter ålning medelst hasning skulle vi först kasta en handgranat och sedan rusa fram emot en vaktgrop där det stod en halvfigur av trä med ett gevär riktat mot oss. Instruktionen från Erwin Rommel var att springa framåt mot gropen och samtidigt skjuta mot målet. Tror ni att jag lyckades?
 
Jag skulle precis sätta en salva i halvfiguren men jag hade naturligtvis glömt att stoppa in magasinet. ”Klick”!
 
Jag fick frispel och stannade inte upp utan fortsatte framåt som en dopad travhäst och avslutade språnget med att dyka med armarna och vapnet före ner i gropen. Man kan säga att jag sedan ”dampade” i gropen och utan att riktigt veta vad jag gjorde demolerade jag halvfiguren med slag och sparkar. Till slut var det jag och en stolpe och en hög med papp i gropen.
 
Jag liksom vaknade till och tittade lite skamset upp mot den bredbente Erwin Rommel . Jag lyfter blicken helt och ser då Erwin Rommel peka på mig med rak och fin hand och säger med bestämd och auktoritär stämma: ”Bra Emilsson”, ”Bra initiativ”

Undertecknad är ingen stor fan av förband och att man innan ska dra ut på allt så in i norden. Lite som att lyssna på stereo i mono trots man har två högtalare.

Men när showen väl startat och mörkret lagt sig över arenan där lovikkavantar och bandyportfölj normalt har sitt säte blev aftonen magisk. Man noterade att den gode Lasse blivit äldre, men detta var inget som låg honom i fatet.

Hans vemod skar som vanligt in i det melankoliska rummet i en. Det rummet är nog det största rummet i mig. Man kan utan problem möblera rummet med en hel soffgrupp och en kristallkrona i taket och möjligen ett hörnbord och en balkong.

Det var tur att mörkret lagts sig över Söder, så ingen kunde se att en och annan tår rann ner över vänster kind. En vuxen man ska inte bli så berörd av en annan vuxen man.

Behållningen av showen var nog annars de musiker Lasse lyckats få med sig. Det blev liksom en rockshow av det hela och den som fängslade oss mest var trummisen Jonna Löfgren, som slet som ett helt stålverk bakom slagverken och väckte säkert ”de underjordiske”, som Krösa-Maja hade uttryckt det.

Lasse får fem nyponbuskar av fyra möjliga

En mysigt kulen förhöst torsdagskväll i söderort (23/8)
Gårdagens match på Enskede IP kändes lite som ett avsnitt av Åshöjden ur Buster. Man hade ställt upp ett litet entrebord bredvid ingången till träkåken mellan planerna där spelarföräldrar ur föreningen sålde varmkorvar och toast.
Kvällen till ära skulle föreningen få in lite kulor till den ansträngda klubbkassan. I går var det Degerfors tur att vara det där storlaget som besökte Åshöjden. Jag lyssnade på gubbarna som hängde över staketen och bläddrade i de nytryckta matchprogrammen. ” Hoppla Kerstin, Degerfors har ett publikrekord på 21 065.” Ja jädrar i min lilla låda, bor det så många i Värmland.”

Inramningen var mysig och den gamla träläktaren var nästan fullsatt. Anhängarna till de bägge lagen delade på platserna och satt om lott. Ingen vakt eller ordningspolis syntes till. Att ett upplopp skulle braka loss här vore lika otänkbart som ett plötsligt raveparty i ett nunnekloster.

På läktaren satt blåbärskungen (Bosse Ringholm) och njöt av att se Bagarn, Hitte-Joel och Sjunne Svensson ge sitt yttersta mot proffsen från Östra Värmland.

I matchprogamet saknades spelar nr 2 i Degerfors. Jag skäms att jag inte kände igen Erik Grandelius. Vilken talang, vilken fart, vilken teknik. Jag tänkte osökt på en annan Erik, ni vet han med nummer 6. (Ej med i går)
Det blev mörkt och matchuret gick sönder. Övertiden kändes spännande i mörkret. Lite samma känsla som när man var barn och hade fått lov att vara ute lite längre.

Åshöjden krigade tappert men det var sent och leken måste få ett slut. Kung Marcus De Bruin tar bollen och går in mellan två backar och stänger matchen. Slut för i dag tack för i dag, klockan är mycket och nu var det dags att gå hem och nanna

 

Jag slår ner min ändalykt i pendeltågets säte. Det är måndag morgon och klockan är snart 6:00. Jag är inte i toppform och känner mig gammal och håglös. Tankarna kommer och går. Jag kan inte påstå att tankarna peppar mig. Om jag jobbat på televerket och det hade varit förr i tiden hade jag haft bara fem år kvar till pension. Men nu är det inte förr i tiden och finns Televerket överhuvudtaget kvar. Alla på tåget har en Iphone i handen och stirrar håglöst i den i jakt på flykt eller ett inlägg som stärker den vilsna måndagssjälen.

Jag själv är inte bättre. Jag lyssnar på Spotify och min spellista 184 bjuder just nu på ”Poijka Nimeltä Päivi” med Leevi and the leavings. Jag kan inte finska men det låter lagom vemodigt för att väcka min lust att betrakta.

Plötsligt vid Stockholm Södra ser jag rakt framför mig 4 säten bort till höger en ung kvinna med en typ dammvippa som hon liksom städar sitt ansikte med. Hon är fokuserad och det är bra för en betraktare. För om hon skulle se mig den fula gamla gubben och plötsligt utbrista ” Haru käkat blängsylta ällä?”, hade mitt betraktar-movement lösts upp snabbare är en samarin.
Hon dammar länge och har en liten spegel i vänsterhanden. Vi har precis lämnat Farsta Strand när hon stoppar ner dammvippan och fiskar upp en pensel ur handväskan.

Hon börjar måla sig runt ögonen och detta sysselsätter henne länge. Penseldragen fladdrar och hela tiden en blick i spegeln.
Jag beundrar hennes energi och för varje penseldrag ser hon mer och mer nöjd ut med sig själv och ler liksom mot spegeln.

Jag har svarta ringar under mina ögon och ser förmodligen för jävlig ut och skulle troligen tjäna mer på att spackla upp mig än den unga damen. Vid Trångsund är hon klar och lägger ner verktygen och plockar fram Iphonen. Jag misstänker att hon ska ta en selfie, men jag vänder min betraktelse inåt och funderar vidare.

Vi är olika vi kvinnor och män, så är det nog trots allt. Vad skulle kunna få mig att bli lika fräsch och redo för denna långa dags färd mot natt.
Kanske att snyta mig och dra ur några näshår.

Under ett hett landsderby i fotbolls-VM 1974 möttes DDR och Västtyskland. I minut 87 vid ställning 0-0 revs den vindsnabbe västtysken Gerd" Müller ner av Östtysken Hans-Jürgen Kreische 3 meter utanför straffområdet.

När domaren precis tänkt blåsa igång frisparken tillkallade den tänkte frisparksskytten och lagkaptenen Franz Beckenbauer till sig domaren och påpekade att DDR borde flytta muren en meter bakåt.
Domaren försvann upp i domarrummet och kom tillbaka efter en kvart med beskedet att muren inte kommer att flyttas då det skulle ta allt för lång tid att flytta 43,7 km mur med tillhörande stängsel, men han hälsade dock att Volkspolizei lovat ta upp frågan igen någon gång i slutet 1980 början 1990.

Frisparken lades och bollen gick över. Matchen slutade 0-0

Sydkoreas tränare hade som bekant låtit spelarna byta tröjnummer på träningarna för att förvirra spioner och journalister. Denna manöver orsakade förvirring internt också då första matchen skulle spelas. Ki-Sung Yuen och Jung Woo-Young hade då väldigt svårt att enas om vems tröja som var vems.

Förvirringen blev total och slutade med att Ki-Sung Yuen fick backa då det visade sig att det var han som var Jung Woo-Young. När det sedan visade sig att Ki-Sung Yuen egentligen var Go-Yo-Han, ångrade tränaren sitt drag

Redan 1967 släpptes singeln. Bröderna Ingmar, Arnie och Bonnie Nilsson och Dan Henningsson från Blomskog slog stort med titelspåret och sångaren Ingmar var bara 12 år.

Singeln stod där hemma i skivstället tillverkat av plast för singelskivor. Jag såg den under hela min uppväxt. Minns inte exakt när jag första gången lyssnade på den men jag minns att den fastnade direkt när jag väl gjorde det.

Det var något med orgelspelet och den ljusa rösten som satte stämningen. Jag trodde länge att det var en flicka som sjöng. Jag minns att jag funderade över varför hon sjöng om Molly, som hon längtade så efter.

Brorsan Leif som visste allt om musik, förklarade för mig att den var en ung pojk som sjöng och att Molly var en hund. Bitarna föll på plats. Inget i folkhemmet var konstigt eller rubbat ännu och jag kunde leva vidare i min naivitet att alla var lyckliga och att ingen hade några mörka hemligheter. I dag vet vi bättre att den normala normen inte finns och att alla gillar olika.

Vi vet också dessutom allt för väl att ingen går säker länge. Jag inbillar mig att dagens barn fostras att se varje vuxen som ett potentiellt hot. Lita inte på någon, alla har en dold agenda, så var det inte förr. Vi fick vara barn lite längre innan det verkliga och elaka slog oss i ansiktet.

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag då tänka tanken att Beppe där i sängen med alla dockorna, kanske egentligen ville ligga med Kraman eller ibland kände med handen innanför Mysans nattsärk.

Lika långt borta var tanken att Anita och Televinken ibland låste in sig i mörkrummet och kramades hårt och länge eller att Jena när ingen tittade slog Drutten med ett skärp över baken.

Jag har kvar singeln med Lill-Ingmars och varje gång jag lyssnar på Molly, blir jag både glad och ledsen på samma gång. Glad för att låten väcker barndomsminnen och ledsen för hur vår värld ser ut i dag.
”Så skönt det är att ha dig här igen” ”Att få ha dig nära som för länge länge sen” ” Vi hör nog tillsammans det börjar jag förstå” ” Molly vi ska trivas” ” Allt ska bli som det var då

Denna möbel av metall, trä, sten eller betong spelar en stor roll i vårt samhälle. Den kan både vara en klassmarkör eller en trevlig plats att vila sin akter mot. Inom kategorin fria aktiviteter spelar bänken en paradox. Om man inte räcker till i fotbollslaget får man spendera timmar på bänken, då skaver bänken och det är lite som att stå i skamvrån. Om man däremot har en fast tröja i ett annat A-lag blir bänkens yta mera som en varm plats. Detta åtminstone så länge buteljerna inte saknar innehåll och kassarna fortsatt är tunga och klirrar vackert.

Parkbänken har alltid varit en post för betraktare och stora tänkare. I Filipstad har Nils Ferlin sedan 1975 blickat ut över Skillerälven med ändalykten stadigt vilande mot sin parkbänk. På bänkarna utanför Konsum på de små orterna sitter pensionärerna och pejlar in så att inget av värde passerar omärkt.

Det svärmas dessutom på vissa bänkar. Unga människor med lågan i blicken och heta kinder sitter nära varandra och drunknar i varandras tappar och stavar och som efter ett uppfriskande sommarregn lyser förälskelsen ut ur globerna från regnbågshinnan i vackra kulörer.
På tal om kulor. Jag minns en fotbolls-bänksittning på Björnvallen på 70-talet. Jag satt på reservbänken bredvid en kamrat som vi kan kalla Stoffe.
Hans pubertet hade länge spökat och testosteronet spelade honom ofta pinsamma spratt. Helt utan provokation fick ofta hans trombon plötslig blodtillströmning på det mest icke önskvärda platser. Plötsligt i minut 52 blev någon ordinarie spelare skadad och ett snabbt byte blev påannonserat. Stoffe hade inte en chans att svalna av utan tvingades göra entré med de vita tajta shortsen resta som ett indiantält. Jag led med Stoffe och noterade att först i minut 84 var tältet sänkt och trombonen i viloläge.
Matchen slutade 1-1 och inget tut från trombonen denna match.

På adress Bryggerivägen 10, där uppe på höjden där affärskomplexet City Gross i dag har en stor parkering, låg en gång en grusplan. Planen var en naturlig del i Pripps friskvårdssatsning, där bryggeriet ville ha idrott att erbjuda personalen, så att bryggeriet skulle vara en attraktiv arbetsplats.

Man var mån om att behålla personalen, att alla skulle trivas, så man anställde en friskvårdskonsult vars uppgift var att peppa folket i bryggeriet att röra på sig, spela pingis, fotboll, innebandy eller gympa. Han fick med sig många, och jag minns en gång tidigt 90-tal, när en av våra engelsmän Steve, kom ner i gympasalen med konsulenten och skulle spela vollyboll.

Steve hade hittat kärleken i Sverige, och lämnat de tuffa områden runt Westham utanför London, och hade förmodligen inte hört ordet idrottsrörelse förut, långt senare skulle han bli en välbyggd gymkille, men dit var det några år. Steve betraktade det stora vollybollnätet med en lätt förvirrad blick och försökte ta in varför det stod ett gäng på andra sidan nätet och ungefär lika många på hans. ”Your serve” ropade någon plötsligt och slängde en stor vollyboll i bröstet på Steve, som tog bollen och betraktade den storögt som han just fått en exotisk frukt i händerna.

Han tittade frågande på kastaren, som log och visade med en slarvig armrörelse i luften, hur han skulle serva. Steve hade aldrig sett en vollyboll förut, men lät sig inte nedslås utan utbrast ” so what a fuck” och la upp bollen i vänster handflata och drog till den med höger knytnäve, så bollen stack som en projektil rakt upp i takarmaturen och rev ner ett plastskydd, som brakade ner i nätet till allas glädje.

Pierre kom från Syrien och hade troligen inte haft innebandy på skolschemat hemma i Damaskus, han var dock väldigt intresserad av att lära sig och blev så småningom ordinarie i vårt lag som spelade i korpligan. Jag minns dock första gången Pierre skulle prova. Han kom in på planen med plastklubban i ett fast grepp, han höll dock inte klubban som vi andra med båda händerna, utan hade fattat klubbskaftet med en stenhård knuten hand på mitten någonstans och när matchen började spelade han också med klubban på det sättet, det är dock väldigt svårt att träffa bollen när man använder klubban som en drillstav, men oj vad han kämpade och till slut fick han till det.

Frank, var en nomad och livsnjutare från Norge, som bott i Danmark och också klarat sig från den allmänna gymnastiken, men tack vare friskvårdskonsult och sportiga kamrater, klev Frank en dag ut på grusplanen, (som nämndes i början), och skulle spela fotboll mot Tappningen med Fjärren Flyers.

Frank drog ett par bloss på sin handrullade cigg, innan han med långa steg älgade in på grusplanen. Han hade dagen till ära riktigt korta kortbyxor, och det var väl inget konstigt i det, det var ju sommar, men ingen hade väl kunnat drömma om att Frank redan i sitt första byte skulle göra en glidtackling på grusplanen. Han rev upp ett stort smutsigt sår på låret, som blödde 2 x 20 minuter, men Frank, som den viking han var fullföljde matchen ändå och fick inga bestående men, förutom att han blev inbiten Hammarbysupporter.

I dag kan jag ibland fundera över vad som hände sen, först försvann friskvårdkonsulten, sen försvann grusplanen, sen bryggeriet, sen huvudkontoret och matsalen och sen lagret. Kvar blev inget, trots satsningen att få behålla all personal. Jag hoppas det kommer bättre tider, så nya killar som Steve, Pierre och Frank får prova något nytt

 

 Kåseri 5: 1982, året då många i Sverige tackade gud extra för freden.

Jag måste bara berätta om Å, som gick från hängivet gruppbefäl med ambitioner, att bli FN soldat till att säga upp sig som gruppbefäl och ansökte om vapenfri tjänst.

Jag minns första dagen vi hade skåpvisitation på luckan, Å hade ju legat inne tre månader före oss vanliga dödliga och skulle agera föredöme, det gick väl så där.

Å hade en ljus rufsig kalufs och en fyllig mustasch, vilket var få 19 åringar på luckan förunnat, han hade dessutom hår på bröstet, hans värmländska gick inte att ta miste på.

Vi var som sagt uppställda vid våra skåp och sergeanten ropade upp saker, vi skulle plocka fram och visa upp, var sak skulle ha sin plats i skåpet. ”Spade” pep sergeanten, och alla grävde fram spaden (fyndigt) ur skåpet och höll upp den, alla utan Å, ”vart är den jäkeln”, mumlade Å som befann sig nästan hela han inne i skåpet. Visitationen gick vidare och mönstret fortsatte, ”Jag finner inte söckera”, ”vart har mössa blitt av”. I slutet nådde visationen sitt klimax, när Å även förlagt ”bössa”, den hittade han senare i vapenrummet.

Å var annars en vältränad och duktig soldat, men hade oturen att bli gruppbefäl för just grupp 2, där en omotiverad jag själv bland annat deltog, Lars från Rättvik, ”Dolle”, den ständigt Doleronknaprande grabben från Smedjebacken och några till stjärnor hjälpte inte till att höja moralen. Vi var för övrigt den enda gruppen på hela regementet som inte klarade den väl tillagna maxtiden på 3 mila marschen, så vi blev alla utan hedersnål. En av anledningarna till detta var Karlsson, som fick sitt första skoskav innan vi lämnat kaserngården, och sen envisades med att plocka av sig hela utrustningen vid varje rast, det tog evigheter att ta av sig allt och ännu längre tid att plocka på sig allt igen. Å resignerade sakta men säkert, och snart var han nere på en mycket låg nivå, nämligen våran.

 

Ju mer Å gav upp, ju mer tyckte jag om honom, han var så gränslöst rolig, när han sakta men säkert ”bröt ihop”, han började skriva dikter och prata om att han egentligen inte ville bära vapen, han blev en dagdrömmare och så skrattade han hela tiden, kunde inte längre ta order eller ta värnplikten på allvar.

Vi var på en vinterövning i Äppelbo , i vår uppgift som vaktsoldater för staben, ingick ett schemalagt vaktpass i en grop utanför tältet, först vakt en halvtimme, sen in och vara eldvakt vid den vedeldade kaminen lika länge, sen blev man avlöst av gropvakten, och fick väcka nästa stackare, som skulle ut i kylan, så rullade det på nätterna igenom.

En kylig natt när det var fullmåne, satt jag vid eldvakten och väntade på Å, som snart skulle komma in och avlösa mig. Plötsligt far tältduken upp och en roserasande löjtnant sticker in huvudet, ”Var i helvete är vaktposten”, gormade han. ”Det är Å, sa jag, han är väl i gropen”,” Nej gropen är tom skrek han ”. Jag följde med ut och konstaterade i månskenet att gropen var tom, så när som på en AK-4, som stod ensam och övergiven i gropen.

Vi började leta och snart såg jag Å:s ljusa kalluffs sticka upp från en bänk, som släpats fram till strandkanten, där Å syntest fastnat med blicken över den månbelyst islagda sjön. Han reagerade inte ens när löjtnanten och jag uppenbarades oss, ”Varför har….”. började löjtnanten, men blev snabbt avbruten av Å som hyschade honom med pekfingret framför sin mun och teaterviskade på sin värmlänska: ”Tyst löjtnanten , det går ett rådjur där ute på isen, det är så vackert,

Den natten blev jag och Å kompisar, jag var så glad att få med någon på min sida, och tyckte att hans sammanbrott, var enastående. Samma natt bara en stund efter att vi kommit in tältet och Å satt vid kaminen och jag själv precis somnat, vaknade jag och alla andra till av att hela tältet var rökfyllt, Å hade lyckats fått stopp i kaminen, genom att ha matat i för många vedträn och var skrattande i färd med att hamra ner ytterligare ett träd, ”jädra kamin”, skrattade han, ”vad blir det?”, alla var rosenrasade och kastade diverse saker på Å, som bara skrattade, alla lämnade tältet med sina liggunderlag, alla utan jag och Å, som båda skrattade hysteriskt, två dårar hade funnit varandra.

Kåseri 2: Patron ur

Jag var en usel värnpliktig 1982-83 i Skövde, på kalsongplockarkompaniet, som min käre kusin Lars kallade stället. Jag lyckade ställa till med det mesta, och ska nog tacka på både gud och några till att jag och några till överlevde

 

Jag gick in i det millitära utan engagemang, och vet egentligen inte varför, jag hade redan börjat jobba och såg upp till min gamle fotbollstränare, som var hängiven kommunist och hemma hos honom satt det valaffischer från VPK, nej till försvaret bland annat, kan det ha varit det kanske.

Nåväl, lumpen skulle man ju göra, och jag infann mig på kaserngården 11 oktober 1982, i högtalarna dånade tonerna av In the Army Now ,en låt skriven och framförd av den nederländska duon Bolland & Bolland, som kom ut just 1982.

 

Jag var troligen inte riktigt mogen, för jag kommer ihåg att min strategi var att fullfölja åtagandet, men under protest. Jag vill starkt avråda andra att göra det samma om ni ska handskas med vapen och andra farliga saker. Ta min berättelse som ett varnande exempel.

 

Vi hade övat ganska länge på hur man laddar, skjuter, gör patron ur och gör ren en Ak-4 , som är ett helautomatiskt eldhandvapen av typen automatkarbin som används inom Försvarsmakten. Vi var väl förberedda på detta, när vi första gången skulle praktisera vapnen med skarp ammunition på ett fält under en hel dag. Jag var som vanligt med men utan engagemang och intresse, skulle minsann visa dom. Mina kamrater var dock upphetsade och tyckte det var skitkul, förutom Lars, från Rättvik och ”Dolle”, från Smedjebacken, som sin vana trogen lyckats ordna sjukskrivning och inre tjänst, ”Dolle” förresten fick det namnet, för att han förbrukade mängder av Doleron , som var ett varumärke från AstraZeneca för ett analgetikum som användes vid måttliga till svåra smärttillstånd.

Nåväl, tillbaka till skjutfältet, vi låg på rad och skulle pricka varsin tavla, i änden av fältet. Jag kunde inte fokusera och vägrade delta i ”tävlingen”, jag avfyrade lika många skott, men gjorde allt för att missa eller träffa någon annans tavla, jag var sån det året.

När dagen var till ända och Fanjunkare ”Blekfet”, redovisat resultaten och meddelat alla att jag med en (1) träff av totalt 300, borde beakta att ammunition minsann inte var gratis.

Vi ställdes upp på en rad med bössornas pipor vinklade uppåt och handtaget i mellangärdet. ”Patron Ur”, skrek Fanjunkare ”Blekfet”. Jag drog reglaget bakåt och plockade ur magasinet, och tittade in i röret, som vi tränat på, visst tittade jag, men kanske tänkte på något annat.

Fanjunkare ”Blekfet” stod ett stycke framför gruppen och beordrade sedan blindavfyrning, från höger till vänster, fortfarande med bössorna i samma grepp. Jag stod i slutet, det började klickas från höger och allt var som det skulle. Så blev det min tur, och jag ryckte till lika mycket som alla andra när ett skarpt skott brann av och lämnade området rakt över huvudet på Fanjunkare ”Blekfet”, som blev om möjligt ännu blekare. Jag blev ärligt talat rädd, för detta gjorde jag inte med flit, men blev lättad när Fanjunkare ”Blekfet” inte låg död framför mig. ”Det var inte meningen, förlåt”, fick jag ur mig.

På kvällen kallades jag in till kompanichefen, och sa som det var att det var en olyckshändelse, vi måste ändå markera , sa kompanichefen och gav mig som straff att hugga ved den kvällen. Jag funderade när jag stod där med yxan på kvällen, vad straffet hade blivit om jag råkat sänka pipan vid skottet. Jag har i efterhand, när jag mognat, funderat över varför inte militären redan i detta läge, tog bössan ifrån mig och satte mig på inre tjänst.

Kåseri 4: ”Jag förstod att det skulle hända just dig något sånt”

Av någon underlig anledning genomförde jag min värnplikt, trots diverse vurpor på vägen. Det man minns bäst är det roliga, alla udda figurer, alla besök på Husaren, Bogrens och allt vad krogarna hette i Skövde. Jag minns också det som kanske inte var så roligt, men som jag tänkte i såna situationer, det här blir en bra historia att berätta när man kommer hem, här kommer en sån.

Det hade blivit dags för slutövning , och hela regementet transporterads i bilar till skogarna utanför Borås, vi som enda stridande förband, satt som vanligt på flaken under kapellen på lastbilarna. Det var vår och man såg ljuset i tunneln, några veckor till, sen skulle det för alltid vara slut på kalla nätter i vaktgropar , tält, kaminer, snuskburkar och allt annat elände.

Det var som sagt slutövning, och vi skulle genomföra något som kallades fria kriget, vi skulle få panga och skjuta hur mycket vi ville, och i skogarna skulle det också finnas andra regementen, fullt krig alltså. Jag var möjligen lite mer laddad än tidigare, och tänkte att ok, nu ska jag också vara med och leka, som dom andra. Vi hade dagarna till ära fri tillgång till ammunition, och jag hade fyllt mina båda patronväskor, till bredden.

Nu ska jag berätta om min final, där ett vapen spelar en huvudroll; Granatgevär m/48 (Grg m/48), Carl Gustaf, är ett rekylfritt pansarvärnsvapen konstruerat enligt bakblåsprincipen. Vapnet som har kaliber 8,4 cm är främst avsett för att bekämpa pansarfordon

 

Vi stod några stycken på en höjd, när en pansarvagn passerade nere på grusvägen, det var fria kriget och vi hade inga hjälmar eller annan skyddsutrustning, dagen till ära. Vissa hade också tagit bort hylsfångarpåsen på sina bössor, så den ven tomhylsor i luften.

När vi upptäckte pansarvagnen, blev Bylund och Johansson alldeles till sig av upphetsning , och for upp med granatgeväret (GRG) i stående, det normala var annars att avfyra vapnet liggande. När man avfyrar en GRG med ”lösa” skott, sprängs plastgranaten inne i vapnet och slungar ut heta plastbitar i en kaskad ur rörets bakre del, rekylen är kraftig, därför har han som laddar vapnet, uppgift att säga ”klart bakåt”, när det är klart bakåt.

Nu kom alltså pansarvagnen och skytten Johansson höll granatgeväret stående med vapnet över höger axel, Bylund laddade vapnet och tittade bakåt, ”klart bakåt”, skrek han, men då hade pansarvagnen ju kommit en bit längre på vägen, så då vred Johansson vapnet i en annan riktning, och där var det inte ”Klart bakåt”, där stod nämligen jag.

Jag själv såg åt ett annat håll, och fattade ingenting, när jag plötsligt slungade bakåt in i ett träd, det brände i ansiktet, när varma plastbitar, borrade in sig under skinnet. Jag fattade ingenting och reste mig sakta och omtumlad upp, då sköt Johansson en salva till, och jag satt åter mot trädet.

Allt blev plötsligt tyst och jag tittade upp och såg de andra stå och stirra på mig med chockad uppsyn, bloden droppade från ansiktet, och jag plockade febrilt bort plastbitarna, som brände, ingen satt i ögat, tack gud, men en satt precis bredvid i sidan på näsbenet.

Precis när vi stod där och försökte ta in vad som hänt, hoppade ett gäng från ett annat kompani fram ur buskarna och skrek ”Upp med händerna”, det var en som i en riktig dålig Åsa-Nisse film.

 

När fienden insett att jag inte var målad röd i ansiktet, utan läget var skarpt, leddes jag ner till vägen och en militärambulans kördes fram, ”Är det skarpt läge”, frågade malajen, som körde ambulansen. ”Ja vad fan tror du”, svarade jag.

Trots att läget som sagt var ”skarpt”, fattade malajen ett beslut, att mitt ärende, skulle bli en utmärkt övning för personalen, i sjukvårdstältet. Filmen övergick från Åsa-Nisse till MASH.

Vi möttes i tältöppningen av en repgubbe, med ett rött kors på armen, ”Är det skarpt?”, frågade också han,” ja” svarade malajen, ”Oh herregud”, sa repgubben.

På vägen fram till sjukvårdsbristen, lät min ”doktor” mig veta att jag var hans första ”skarpa” patient, och att han inte sysslat med sjukvård, sedan han själv var värnpliktig, jag svalde hårt och blundade, hann ändå tänka, det här blir en rolig historia sen, men just då var jag livrädd.

Till sin hjälp hade ”doktorn” två slöa malajer, som han beordrade att kolla blodtrycket på mig, en av malajerna fumlade på mig blodtrycksmätaren och den andra började pumpa, bandet slöts hårdare och hårdare och han pumpade på, armen lyfte från britsen, när ”doktorn”, såg och ingrep. ”För helvete pöjka, sluta pumpa”.

Mitt blodtryck var högt, konstigt vore annars, det var en nära döden upplevelse, inte själva skottet, utan att vistas i detta tält. ”Doktorn” var svettig i pannan, när han beordrade en av malajerna att hämta fram en spruta, och lite koksalt, detta skulle tydligen få ner blodtrycket. Jag blundade och bad till gud. Malajen kom fram med en sluten plastpåse, i den låg en kanyl, ”Doktorn” påminde mig igen att det var flera år sen han gjort detta, och jag tackade för upplysningen och svalde igen.

”Doktorns” händer darrade, när han försäkte få upp plastförslutningen. Till slut bet han av plasten, och sprutan ramlade ner på golvet, han tog upp den och preparerade den , för att sedan med en väldigt darrig hand försökte hitta en ven på min arm, att sticka i , nu var jag livrädd och beslutade mig för att blunda resten av ”operationen”. Då plötsligt brände det till i armen och ”Doktorn” skrek ”Jävlar”, mina ögon spärrades upp och jag såg en panikslagen ”Doktor”, rycka till i sprutan, som gick av på mitten och kvar i armen, långt från någon ven satt bara nålen och darrade.

Nålen rycktes ut och ”Doktorn” insåg sin begränsning och skrek till malajerna att köra till Borås lasarett.

Efter en ryckig färd anlände vi snart till Borås lasarett, och två sjuksystrar mötte upp vid akutinfarten. Där låg jag i bar överkropp, blodig i ansiktet, med en AK-4 på bröstet, och patronbältet fullt i ammunition. Sjuksyrrorna såg lätt oroliga ut, när jag som en sårad Rambo, visades upp. ”Den är väl inte laddad den där?”, sa den ena syrran och pekade på vapnet, ”Jo” , svarade jag. ”Då måste du nog ladda ur den”, föreslog hon.

Och där låg på rygg på en bår utanför Borås lasarett, och gjorde patron ur i bar överkropp, blodig och grann. Besöket avslutades med 3 stygn i halsen och hela nyllet fullt i kompresser och plåster.

När jag senare i detta skick anslöt till de övriga på kompaniet, stirrade alla på mig och en kille från Trollhättan, sa ”Jag förstod att det skulle hända just dig något sånt”

Kåseri 7: Dansken är en nydelig man !

Nydelig, ”betyder tycka om/njuta av nyttjande av rättigheter”

 

Jag har alltid älskat Danmark, för deras sydeuropeiska, levnadsstil. I tider när nymoralister, växer upp som svampar ur jorden, och ytan är det viktigaste, du ska vara fit, gå på diet och vara tatuerad, leva i tron att din 25 åriga kropp, på det sättet alltid kommer att vara 25, med möjlighet att gå till plastdoktorn, när naturen trots att man inte vill, har sin gång.

Danskarna är naturligtvis också ”offer” för den nya tiden, som alla andra i västvärlden, men det finns fortfarande en stor grupp danskar, som lever som förr och ska enligt en undersökning också vara ett lyckligt folk, trots detta!

2005 strejkade ölarbetarna vid Harboe bryggeri i Danmark när de inte längre fick dricka öl hur de ville i produktionslokalerna. De sex öl som tilläts om dagen skulle drickas i kafeterian eller i ett pausrum, men bara under rasten.

2010 strejkade Lagerarbetarna på Carlsberg i Danmark har gått i strejk. Anledningen är att koncernen nu försöker att driva igenom en ny alkoholpolitik. Från och med nu får arbetarna bara dricka starköl under lunchtid.

Att inte röka på krogarna gäller bara om krogen har mat på menyn, vilket många krogar i Köpenhamn inte har. Jag röker inte själv, men tar seden dit jag kommer, och tar gärna en kaskad passiv rök under en kort stund, om detta är priset för att få leva i ett land utan nymoralister.

Jag försöker själv att hänga med i tiden och tränar regelbundet, och vill också var fit, men om jag följer mitt hjärta, sitter jag hellre på Værtshuset Pinden (www.pinden-kbh.dk,), i Vesterbro och hänger vid pianobaren med en Tuborg Grøn (pilsner),även om detta placerar mig i ”riskgruppen”. Livet är kort och livet är nu, eller som Kim Larsen sjöng :

"This is my life this is my time just show me the light and I go there.

Give me the wine bitter and sweet and a little bit of bread that's all I need."

Kåseri 8: ”Godmorning Little schoolgirl ” !

 

En nyårsafton på 1980-talet var vi ett gäng kamrater, som tog färjan till Helsingfors, för att skåla in det nya året, med en hotellövernattning i Helsingfors.

Efter en gungig färd på Östersjön, med vatten i knäna och vågor i håret, checkade vi in på hotellet för att snabbt mötas upp i baren och planera kvällen.

Jag kom i slang med en överförfriskad finne, och vi började prata musik och jag lovordade finska rockarna Hurriganes, som jag diggade skarpt, och hade massa skivor av hemma. ”Dom spelar i stan i kväll”, sa finnen, ”en gratiskonsert utanför ishallen”, jag blev eld och lågor och trodde det knappt var sant, men när han visade mig annonsen i en tidning, var min kväll planerad, detta fick man inte missa.

Det var runt -20 grader ute och knäppande finsk iskyla, när vi anlände med spårvagn till Nordenskiöldsgatan i stadsdelen Tölö i Helsingfors. Jag trodde jag drömde när jag noterade scenen, som stod utomhus, med tak och öppna sidor, scenen var eluppvärmd, annars vete fåglarna hur de skulle klara av att rocka.

Publiken var klädda i pälsar och ryssmössor, och andedräkterna, stod som moln från den förväntansfulla skaran, flaskor med Koskenkorva, cirkulerade runt bland de församlade och jag fick en förnimmelse, över hur katolikerna måste uppleva känslan att delta i korsvägen mot Golgata.

Så stod dom där plötsligt på scenen Remu Aaltonen, Cissie Häkkinen och Ile Kallio, och när trummisen Remu, räknade in första låten på sin knaggliga engelska ”One, Two Three!” och sedan körde igång ”Godmorning Little schoolgirl ”, var jag framme vid Golgata.

Den här konserten, är den som jag håller varmast om mitt hjärta än i dag, Hurriganes har fortfarande en vipplats i mitt hjärta.

 

Kåseri 9: ”när man fiskade upp en Kenneth Holmstedt eller Gunnar Bäckman ur påsen ”

Min tre år äldre brorsa var en statistikbitare av rang när det gällde idrott, det var han som ledde in mig på idrottsintresset, helt klart. Redan som liten släpade han med mig till Boforsrinken, där favoritlaget KB Karlskoga, spelade sina hemmamatcher. Vi stod där på en snödriva med röda näsor och vita fingrar och tår och bevittnade ishockeyhjältarna på isen. Våra idoler hade olika färger på hjälmarna och tandskydd, och raka blad, som gjorde att slagskott ännu inte fanns.

1972 hände det fantastiska att en ishall byggdes i Karlskoga, hallen var enormt vacker och trivsam och har därför röstats fram av ishockeyspelare till en av Sveriges 10 finaste ishallar ett flertal gånger.

Att kliva in i Nobelhallen som ung pojke 1972, var som att komma in i värmen och ishockeyintresset fastnade totalt. Säsongen 1972/73 spelade KB i högsta ligan och slutade 5:a av 8 lag i Div 1 Södra, för att sedan åka ur ettan.Färjestad vann den södra gruppen, och utklassade många gånger vårt kära KB, detta är den enkla förklaringen till att jag ännu i dag inte kan ta till mig det lila laget.

Brorsan hade redan tidigare började samla på ishockeybilder, men det var nog någonstans här som jag också började.Man cyklade ner till Capri på Skrantahöjdstorget och förväntningen och spänningen var kittlande när man bet upp fliken på plastförpackningen till de dolt förpackade bilderna, och den ljuva doften av nypressade bilder nådde näsborrarna, att man sedan oftast fick dubbletter, var ingen katastrof, då man kunde ta med den växande högen dubbletter till skolan nästa dag, och byta.

De första åren på sjuttiotalet var de lyckligaste åren med bilder, för då spelade KB i ettan och den glädje som ilade genom kroppen, när man fiskade upp en Kenneth Holmstedt , Nisse Hedqvist , Bullen Persson eller Gunnar Bäckman ur påsen, var obeskrivbar.

Dubbletterna fick också en avgörande betydelse i modern tid, då vi varje jul brukade plocka fram kartongen från källaren hos mor, och började plocka med bilderna igen, samma lycka när vissa favoritspelare hittades. Brorsan kunde alla namn på alla spelare utantill!

Jag blev biten igen för några år sen och nu har jag en härlig samling, som faktiskt skänker mig samma känsla av upphetsning som då. Det är härligt att frossa i det gamla, och lossas att man är tillbaka i den tiden, när man uppskattade det lilla.

Vi lämnade Karlskoga och hamnade till slut båda i Stockholm. jag hittade andra lag att följa, men brorsan var KB/BIK trogen hela sitt korta liv (53 år)

Brorsan är inte längre bland oss, men jag kommer alltid att ha honom levande i min tanke och jag skänker honom en extra tanke varje gång jag bläddrar i våra hockeyalbum.

 

Kåseri 10: ”Landhockey med dramatiska konsekvenser någon gång tidigt sjuttiotal"

Vi växte upp på Baggängen i Karlskoga på tidigt sjuttiotal, och bildade som många pojkar på den tiden ett landhockeylag. Jag var den drivande och döpte laget till Rovers, något inspirerad av tidningen Buster. Vi hade ett fotbollslag också med samma namn.

Medlemmarna i Rovers, var grabbarna på gården, Juha, Janne, Tomas, Mika och ett gäng till. Vi ordnade matcher mot granngårdarna, och jag minns särskilt ett lag som hette Adidas, som vi ofta drabbade samman med i heta fighter.

Jag vill gärna berätta om en händelse under ett ”träningspass” med Rovers, någon gång tidigt sjuttiotal. Vi höll vid detta tillfälle till på en asfalterad cykelväg, som låg mellan våra röda hyreskaserner och grannhusen som hade samma struktur men gick i vitt.

Vi hade delat upp oss i två lag och till målstolpe användes bland annat min vita plastmask, för målisar, som påminde om den mask som mördaren hade i skräckfilmen ”Fredagen den 13”, som dök upp på biograferna några år efter den här händelsen.

Jag hade min KB-mössa på mig och spelade med min vita Canadien klubba, med ett tjockt lager glasfiber på bladet, det var en ”riktig” klubba, som jag fått av en av bröderna Karlsson i KB, eller om det var av Roddy Skyllqvist, hur som haver, jag fick klubban på det klassiska sättet, efter en match i Nobelhallen, när vi ungar stod och hängde ner från läktaren över utgången till omklädningsrummen och tiggde. ”Får ja Klubba ?”.

Jäklar vad stolt jag var, när jag fick klubban, hade den kvar länge, och använde den till att spela landhockey med, och minns jag rätt mötte den så småningom sitt öde, mot asfalten på gården hemma.

Nåväl tillbaka till träningen, vi var i full gång, när en bil plötsligt kom rullande på cykelvägen, bilen rullade på och verkade inte har för avsikt att stanna, så vi skingrade oss hastigt ut på de intilliggande gräsmattorna, och svor över dåren som var fräck nog att köra över vår arena.

Vi blängde efter bilen, och skulle precis sätta igång liret igen, när vi hörde ljudet av plast som krossas och bevittnade bilen köra rakt över min plastmask, först med vänster framhjul och sedan med vänster bakhjul, vi bara stod och gapade. Bilens förare tog ingen notis av det inträffade utan fortsatte sakta i färdriktningen, Jag blev galen och började springa efter bilen, och fick med mig hela laget, bilen svängde vänster in och rundade hörnet in på en annan röd hyreskaserns gård, och försvann ur synhåll ett par sekunder, ända tills jag själv rundade hörnet, då hade bilen stannat, och den ovetande föraren stegade ut framför porten, jag tvärnitade och blev stum när jag såg vem det var, det var Jan-Carlo Bodini, en av stjärnorna i KB:s hockeylag, och dessutom stjärna i Degerfors IF: fotbollslag. Bodini tittade förvånat upp och undrade varför ett gäng småkillar plötsligt stod framför honom, ”Vad är det grabbar?” frågade Bodini.

Jag svalde lite nervöst och räckte fram min mosade mask till honom, ”Du..du körde över den”, stammade jag. Bodini drog fram plånboken, och sträckte fram en sedel,” Räcker det här”,frågade han och log. ”Ja, tack hyggligt” svarade jag.

 

Från jätte till mull (Drama i tre akter)

Författare: Per Emilsson

Akt 1:Kan det vara sant

[Ur nummer: 09/2003]

Pripps håller helt på att utplånas från bryggeri-kartan. För ett år sedan lade ägaren Carlsberg ner Pripps anrika bryggeri i Göteborg. Nu är bryggeriet i Bromma nedläggnings-hotat.

Än har vi inte gett upp hoppet om att ledningen ska ändra sig. Att det går att påverka måste man tro på som facklig organisation och vi kommer att göra vårt yttersta, säger Tapio Laanti, Livs klubbordförande på bryggeriet i Bromma.
Mål&medel träffar honom dagen efter att nedläggningsplanerna blev kända. På ytan verkar det tämligen lugnt på arbetsplatsen.
- Jag tror att reaktionerna kommer att komma först nästa vecka när man fått chansen att smälta detta chockartade besked, säger Tapio Laanti.
Carlsberg är idag en av världens största bryggerikoncerner. Och det har varit ganska så turbulenta år sedan Orkla och Carlsberg år 2000 fusionerade sin bryggeriverksamhet och lät Carls-berg bli huvudägare till Pripps. Ingen glömmer i första taget den brutala nedläggningen av bryggeriet i Göteborg.
Tapio Laanti är fullt medveten om hur svårt det är att få en bryggerijätte som denna att ändra ett inriktningsbeslut. Klubb-styrelsen håller som bäst på att diskutera olika strategier. Ett första resultat är ett öppet brev om nedläggningen till statsminister Göran Persson.

Snabb avveckling
Planerna för bryggeriet är mycket drastiska. All produktion av öl, läsk och vatten ska flyttas till Falkenberg, det enda kvarvarande bryggeriet i Sverige, och Köpenhamn. Även det svenska huvudkontoret, som i dag ligger i Bromma, ska i framtiden ligga i Falkenberg.

Akt 2:Det var sant

Akt 3 : Minnestal

”Tre spikar”

Utsikten från Huvudstadsbron var magnifik, det mäktiga bryggeriet tornade upp sig och den vackra PRIPPS loggan gjorde mig stolt, den var den 6 juni 1990 och skulle bli min första arbetsdag på Pripps. Bryggeriet sjöd av entusiasm och framtidstro och man var stolt över att få vara en del av detta.

 

Man brukar säga att Sverige aldrig blev sig riktig likt efter mordet på Olof Palme 28/2-1986 och det samma säger vi i Bromma om det som hände oss tio år senare, då Coca Cola beslutade att bryta samarbetet. Folk hade kommit och gått till vårt företag, det var vi vana med, men folk som slutade, gjorde det av egen vilja fram till då. Vi kände alla att grundtryggheten var rubbad, och den sprickan läkte aldrig, den första spiken i kistan var inslagen

 

År 2003 tre år efter att vi blivit Carlsberg, kom beslutet att lägga ner bryggeriet i Bromma och ytterligare runt 300 arbetskamrater varslades. Den andra spiken i kistan sved hårt.

Det magnifika företagskomplexet vid Ulvsunda spelade nu en anonym roll som hyresgäster i källaren och alla finrum var uppköpta av andra företag.

 

Sista Januari 2014, slås sista spiken i kistan och alla spår av det som en gång varit spolas bort och flyter i väg längs Ulvsundasjön.

Frid över ditt minne Pripps och tack för alla fina år och för alla fantastiska människor jag fått lära känna genom alla år.

 

På bänken i den ökända parken finns ingen förljugenhet. Här är alla nakna och utlämnade. Man sitter bland bröder och systrar. Plågoandarna sitter inte här. Dom är döda eller går runt och leker anständiga i tre rum och kök med kammade barn och ful hund.

Det är måndag morgon klockan är 07:35. Stoffe klunkar i sig de första dropparna från sin Pripps Blå…När Stoffe var barn på 60-talet försökte han förstå ABC och att 1+1 är 2. Stoffe hade myror i brallan och svårt att fokusera och den auktoritära lärarens pekpinne gav fula märken som sved. Det som sved mest var att varje gång hans såg sin handrygg påmindes han om sin oduglighet. Hemma var det inte bättre och hans alkoholiserade fars lavetter sved än värre. Fadern beteende var ärvt och invant. Modern tynade långsamt bort. Hunsad och rädd försvann hon in i osynlighet.

..Bredvid Stoffe sitter Kenta, som stirrar i det blå. Han ser sin dotter för sitt inre. Hur gammal kan hon vara i dag, tänker han och kramar flaskan hårt. Flaskan med det spanska lantvinet är surt och snart är det slut….Kenta hade läshuvud sa man. Problemet var att hans föräldrar inte tyckte detta var mycket att skryta över. ”Det finns ingen nytta för folk som oss att stirra i texter”, sa fadern.

…Bredvid Kenta på bänken sitter Rolle. Han sover middag, fast klockan bara är 07:40. Rolle är smutsig och trasig, har många ärr i ansiktet. Han är märkt och stämplad…Rolle var liten och klen och växte upp med fyra syskon i ett rum och kök. Fadern var okänd och den arma modern gick under epitetet ”Byhoran”. Han var ensam hela skoltiden och de ända besök han fick var när de större klasskamraterna kom för att ge honom käftsmällar och doppa hans huvud i toalettstolen.

 När tonerna av ”Den blomstertid nu kommer” för sista gången tonades ner upplevde alla en lättnad.

Stoffe fick ett skubb i hamnen och hankade sig fram på en tunn lön. Han träffade Anja på en dans, båda var fulla. Anja blev gravid. De gjorde ett försök att bilda familj. Ingen av dem hade dock manualen hur man gjorde så det sprack. De sociala myndigheterna såg till att städa ur de sista spillrorna från det tappra försöket att bygga en familj.

Kenta började i skogen och bet ihop under många år. Han gifte sig med Lisa och fick en dotter. Lisa hade precis blivit fri från ett lång förhållande med en man som slagit henne sönder och samman. Kenta slet på i skogen. Ryggen värkte och pengarna räckte inte till. Lisas sår läkte inte, Hon dövade sin ångest med sprit och tabletter. En dag när Kenta kom hem låg en annan man i hans säng.

Rolle försökte inte ens. Hans drickande hade börjat redan i skolan. Moderns självmord och hans tre äldre syskons totala förfall hade stängt dörren för honom mentalt.

..det är måndag klockan är 08:00. På bänken i den ökända parken finns ingen förljugenhet. Här är alla nakna och utlämnade